Vi är som gjorda för varann

Grattis i efterskott!

2009-07-06T21:06:00.005+02:00

Jag har försummat bloggen och har nu dåligt samvete. Bloggen är något levande och eget som borde behandlas med respekt och ömhet precis som mina blommor, mina väskor, och de byggnader som delar min vardag. De finns i mitt liv och får egenskaper, namn och känslor genom sin blotta existens vid min sida. Så precis som i morse när jag bytte handväska och lät ett lypsyl ligga kvar i botten, för att väskan inte skulle bli fullt så övergiven, måste jag nu gottgöra bloggen en missad födelsedag. Bloggen älskar ord och är ord. Presenten blir därför ovanliga och pirriga ord som inte använts förr; jag är med barn.

Mycket smakar gott, mindre smakar mer

2009-06-26T16:48:00.004+02:00

Mammas första möte med M’s föräldrar gick i stort sett smärtfritt förutom två informationsmissar. Jag glömde att min skira, politisikt korrekta familj ofta behöver vägledning för att undvika andnöd i vissa situationer. Mormor borde ha varnats för M’s pappas oförbehållsamma kärlek till gamla personer och hans tvångsmässiga skämtande. Jag borde också förberett min familj bättre på den olssonska klanens outtröttliga lust att medvetet provocera och debattera. Mammas nya kille var också med, vi bodde alla nio under samma tak och jag var den minsta gemensamma nämnaren in the potpourri from hell. Inte för att det var direkt helvetiskt utan mer så att alla var så fantastiskt fascinerande omaka.

Bild: Jan Steen

Stenporr

2009-06-09T22:33:00.005+02:00

M är väldigt lyhörd, han förstår att man inte slutar titta på stenar bara för att geografikursen är slut. Upp från källaren kom så en stensamling från Australien.

Tillämpning av nya geografiska kunskaper

2009-06-06T20:50:00.007+02:00

Jag är glad att blommorna på balkongen klarat sig så bra trots den senaste veckans temperatur á la polarklimat. Och jag är glad att jag lärt mig om olika klimattyper så jag kan ge den satans farsoten ett namn.

Bild: Nordkap och vante

Amerikabreven del 2 eller Guldet blev till sand

2009-06-04T21:34:00.005+02:00

Han sträckte fram en kallsvettig hand med hjälp av en arm som bara verkade löst fastsatt på den seniga kroppen. Hans långa hals slutade tvärt vid ett litet runt huvud och ansiktet log utan att kunna dölja den utmattade personen bakom. Han skulle ge sig iväg när jag kom men han somnade ideligen över sin fransk-engelska parlör. G försäkrade honom om att han inte störde vårt tentapluggande om han la sig en stund ovanpå den bäddade barnsängen. En timme senare smög han ut ur rummet, knäppte jackan ända upp i halsen och frågade G om det var kallt samtidigt som han drog på sig ett par nyputsade skor. It was very nice to meet you. I hope we will meet again. Han levererade fraserna prefekt. Om jag inte hade tjuvkikat i den lilla parlören och sett bilden på två konverserande män i tropikhattar hade han kunnat lura mig att fortsätta prata engelska som han inte skulle förstå. Så gick han för att möta upp de andra papperslösa som inte heller kan åka hem tomhänta.

Att vara behövd är att bli sedd

2009-06-03T20:13:00.010+02:00

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med det där pirret. M jobbade sent, Tracy Chapman var den första jag fick syn på.
Så det är så här det känns när pengar plötsligt förvandlas till självkänsla? I’ll revel in their attention, and mountains, oh mountains o’ things. Hans röst darrade när han berättade om banken som inte idkade välgörenhet i kristid. Åh! Jag kreverar av kriminell tillfredsställelse! Finally the tables are starting to turn, talkin’ bout a revolution. Hans röst låter så annorlunda, den låter som blottad strupe. Mina egna ord låter stumma som ärtpåsar mot plastgolv, som överlägsen filantropi och revansch. Love is hate, war is peace, no is yes, and we are all free.

Bild: Lillian Bassman

Allt går att motivera

2009-06-02T15:02:00.006+02:00

Jag röker för att jag kan, för att det gör mig mindre malplacerad i mitt liv som småbarnsförälder utan småbarn.

Bild: Botero

Hon lever på luft och kärlek

2009-05-26T15:41:00.002+02:00

I går lämnade vi av en hammock hos mamma, det tog ungefär sju minuter. Hon kramade mig fem gånger, strök mig över kinden fyra gånger och sa att jag var söt två gånger. Trots att hon blivit så smal det senaste året såg hon sprickfärdig ut, jag kan nästan svära på att jag såg lite kärlek rinna ut ur ena örat innan hissdörren gick igen efter henne. Jag har inte träffat honom än men jag kan ju inte annat än gilla honom skarpt.

Bild: Doisneau

Konstvärk

2009-05-22T14:02:00.002+02:00

De svarta väggarna och den fuktiga värmen av alltför många kroppar på ett alltför litet utrymme gjorde säkert sitt för att framkalla yrseln och illamåendet. Videon från Liljeholmsbron gick i en loop, fötterna som spjärnade mot biltaket blev prolog till jackan som träddes på kalla armar för att nästan direkt krängas av, plockas upp, ramla av och hängas på igen. Att titta på inspelningen och veta att hon hela tiden visste att det inte var på riktigt medan andra oroligt följde hennes varje rörelser gjorde mitt hjärta beklämt och förvirrat.

Bild: Helmut Newton

Vad ny kunskap kan göra med en

2009-05-20T15:48:00.002+02:00

Jag hade några sedlar i plånboken som kunde blivit en del av ett par skor, men det blev stenar istället. Arton olika mineraler och bergarter snyggt uppdelade i numrerade fack. Muskovitglimmer är en favorit, det fantasieggande namnet föder drömmar om Moskva och kalla kvällar framför kakelugnens luckor.

Bild: Karin Mamma Andersson

Måste vi verkligen ha fler män i skolan?

2009-05-14T21:29:00.002+02:00

Den biträdande rektorn på skolan jag besökte idag lyckades på något outgrundligt sätt väcka ont blod hos min manlige studiekamrat, varpå denne avbröt fröken biträdande rektor med ett brandtal om sin aversion mot lärares övertid och dess kvinnliga struktur. Han menade att det var symptomatiskt att det var just han som tog upp detta brännheta ämne då han var man och det var ju faktiskt den stora andelen kvinnor i yrket som gjort det kutym att arbeta övertid utan lön. Ge mig styrka!

Lite väl lyckad barnpsykologi

2009-05-13T21:01:00.004+02:00

Fröknarna på dagis, min bästa vän, min storasyster och min mamma, det vill säga hela min värld. Alla var de eniga om att snor som drogs in i näsan istället för att snytas ut i en näsduk fastnade i bihålorna där det till slut skulle komma att tränga bort hjärnan. Det här är den barndomslögn jag haft mest problem med att skaka av mig. Ingen har någonsin dementerat uppgifterna och deras ord står mot min egen begränsade erfarenhet, således tar jag det säkra före det osäkra. Så om ni ser ett miffo på tunnelbanan eller kanske i affären som plötsligt sträcker på halsen och låter näsan peka rakt mot taket så är det bara jag som inte har några näsdukar med mig i dag heller.

Bild: Frederic Leighton

Jag diskar inte utan vacker utsikt

2009-05-13T13:39:00.004+02:00

Det är tur för M att vi har ett så underbart träd utanför köksfönstret.

Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja

2009-05-07T22:44:00.003+02:00

Nytt mod är repat efter fjolårets totala balkongfiasko, allt är förberett för en strålande säsong. M sover på soffan och jag fantiserar om hur jag kommer trona på terrassen likt en blomstrens Esmeralda, exotisk och underskön. I ett försök att levandegöra balkongen i väntan på den stundande prakten har jag införskaffat en förtjusande agapadda i plast, i full storlek härskar den tillfälligt över den gräsgröna mattan.

Bild: Gustave Clarence Rodolphe Boulanger

Som en filmstjärna

2009-05-06T20:02:00.005+02:00

Ibland tog pappa med sig mamma på affärsmiddagar. Mormor kom och lagade pannbiff med stekt lök så att mamma kunde ägna sig åt sin toalett. Hon fönade håret och de tre ringarna på höger ringfinger dansade fram och tillbaka. I en av ringarna fanns mitt namn snirkligt inristat, det gick bara att se om ringen togs av. Mamma hade den alltid på sig men jag visste att mitt namn hoppade omkring tätt mot hennes smala finger. Ur en korg i garderoben plockade hon fram ett par släta blanka handskar och en alldeles ny förpackning strumpbyxor av den sort som skimrar när ljuset faller på dem. Utan att jag frågat förklarade hon att strumporna var alldeles för dyra för att riskera att repas av de röda naglarna. Om det var en verkligt fin middag tog hon fram klänningen med svart rynkad överdel och blommig fladdrande kjol. Toppens breda urringning visade nyckelbenen och smet åt ända ner till höften där kjolen böljande tog vid. Från pianopallen kunde jag sitta och se på, utan att vara i vägen, hur hon la makeup och satte pärlhalsbandet runt halsen. När allt var klart sprutade hon försiktigt Lancômes Trésor på handleder och hals, hon vände sig mot mig och frågade hur hon såg ut.

Min skådespelarkarriär

2009-04-28T23:33:00.005+02:00

Jag tänkte att kanske var jag en av dem som ovetandes gick omkring och dolde en stor talang. En gåva som, om den bara fick chansen, snabbt skulle utvecklas och förvandla mig till ett förvuxet underbarn. Min lilla oordnade men ändå stadigt pulserande estetiska ådra skulle få leda vägen till var i kroppen jag antog mig hysa denna talang. Med en väderpinne i vardera hand slöt jag ögonen och sonderade det innerstas terräng. Aha! Teater! Tänk er, en ung kvinna som stapplande läser sina första repliker, först osäkert sedan med mer och mer känsla. De andra deltagarna och läraren tittar storögt på och nästan kvider av det realistiska framförandet. Men, hur kan hon...? Åh, så bra hon är… Hon är ett underbarn!
Talangen visade sig ligga mycket djupt ner och lite väl dolt, så jag tröttnade. Nu ska jag bli lärare istället, en sorts lärar-väderpinne som lyfter fram otaliga talanger i varenda unge hon ser.

Bild: E.O. Hoppé

Utanför tullarna

2009-04-26T20:58:00.005+02:00

Lördagens Speedway var det inte tal om att missa. Jag arbetade upp ett genuint intresse och gjorde M´s far på gott humör med ingående frågor om sportens alla regler. Min alldeles nyvunna känsla av att befinna mig sida vid sida med landsortsbefolkningen (ingen kan väl mena att Speedway är en blomstrande innerstadssport) bleknade fullständigt ikapp med sportens utdragna tävlingsregler. I pausen mellan det sista heatet och A-finalen ändrades plötsligt musiken i högtalarna runt banan. Jarvis Cockers brittiska poprock fick de röd- och vitmålade polska supportrarna att dansa på läktaren, om man tittade noga kunde man se hur de höll knäna tätt ihop och svajade fram och tillbaka precis som Jarvis. En och en gick förarna fram till de lättklädda tjejerna för att välja gul, vit, blå eller röd bana medan den sista versen slungades ut över Prag; Sing along with the common people, sing along and it might just get you thru'. Laugh along with the common people. Laugh along even though they're laughing at you and the stupid things that you do. Jag veknade, frågade L om det inte var dags att preparera den söndersladdade banan och tänkte att hundutställning i Västerås inte var så dumt i alla fall som söndagssysselsättning.

Ingenting utan någonting

2009-04-24T15:36:00.004+02:00

I ett meddelande skrev jag utan vidare verklighetsförankring att döden på något sätt kändes närmare än vad den brukar. Min dramatiska dödsinkännande själ visade sig ha något så creepy klärvoajant som en fungerande intuition. På tunnelbaneperrongen vid Globen låg en man omringad av gul- och grönklädda människor. Hans skjorta var sönderklippt fram och mot det bara bröstet trycktes två händer kraftfullt och rytmiskt. Utan att höra det så hörde jag hur mannens revben knakade och gnällde under händernas tyngd. Sjukhusserier har invaggat mig i en falsk trygghet om hur sådana här saker ska se ut. Jag som hade hoppats på att vissa mer obehagliga erfarenheter skulle kunna göras genom rutan.

Bild: Weegee

Högmod är min käraste synd

2009-04-22T23:11:00.005+02:00

Ibland när jag bara går omkring och är kan ett infall plötsligt göra sig hört och pockande kräva att något ska berättas. En längtan efter ett absurt och oegennyttigt skrivandet fyller upp mig med en känsla av att jag är god, speciell, intellektuell, på det hela taget en behaglig och intressant människa. Självklart skriver jag aldrig något vid de här tillfällena av okontrollerad hybris. Det finns ingenting att skriva, hjärnan är tom så när som på några enstaka skramlande bokstäver. Känslan är en hopkokad sinnebild av hur jag tänker mig att riktiga författare (som tillexempel Jenny Diski) går omkring och känner sig hela dagarna, en idols egenskaper som jag självvådligt applicerar på min egen person. Hur som så brukar mitt huvud krampaktigt ändå försöka komponera något av de ensamma satar som lämnats kvar efter att håligheten bakom tinningarna blåsts tom. Det blir alltid samma sak, inte ens en mening långt. Varje gång vacklar jag omkring i min kletiga pöl jag lånat av Narcissus och plockar upp orden, i fyra dagar… Jaha. Det gör mig galen. Men frustrationen över att inte ta sig längre än till tre korta ord dekapiterar min hybris effektivt och låter mig åter tryggt vandra på medelmåttans gyllene väg.

Bild: John William Waterhouse

Människor emellan

2009-04-20T20:50:00.006+02:00

Inget stör mig så som vibrationer från en annan människas tvångsmässigt darrande ben. Skakningarna sprider sig i deras dallrande kroppar, fortplantar sig ner i deras säten, springer vidare i sätets konstruktion som mikroskopiska myror bärandes väldiga vikter på jakt efter min sits. Där letar sig skälvningarna fram till mitt hälsosamma kvinnohull och får lår, gäddhäng och bröst att ofrivilligt göra små rytmiskt spastiska hopp.

Bild: Bruce Davidson

Ungefär en långsam kaffekopp efter Stokksund

2009-04-19T23:04:00.005+02:00

Att låta resan förbli en resa under hela semestern gjorde min tids- och platsuppfattning till en behaglig förvirrande röra.

Den svenska fakiren

2009-04-05T16:22:00.003+02:00

Med bara en tunn sjal om mig sitter jag nu här alldeles loj och perplex. I handen har jag ett sådant där genomskinligt köpepåskägg vars innehåll mekaniskt förs in i munnen som öppnas och stängs, öppnas och stängs. Ryggen värker och bränner på ett behagligt sätt och jag tror mig ha funnit min nya drog. Aldrig förr har jag så effektivt kunnat låta huvudet fyllas av ingenting. Det vill säga om man med ingenting menar den ständigt föränderliga smärtan av 6000 taggar som pressas in i ryggen.

Din dumma sill

2009-04-01T09:22:00.005+02:00

Idag måste jag vara försiktig. Är man lätt lurad till månen måste man hålla i hatten en dag som den här. Förra året blev jag enormt upprörd över att Skistar skulle täcka över hela liften och nedfarterna i Hammarbybacken med reklamförsett glas. På sommaren skulle den växthusliknande anläggningen användas till att odla druvor i.
Nu ska jag äta min dinkelgröt med ett mycket kritiskt öga på tidningen, antagligen kommer jag välja ut fel artikel för skämtet. Jag är lustigkurrens dröm.

Hurtigruten

2009-03-31T10:24:00.004+02:00

Vi börjar i Bergen sen åker vi norrut, upp, upp, upp. Förbi Lofoten ända till Kirkenes. Jag tror att det kommer att bli fantastiskt!

Om man inte vet så är det skönt att någon annan vet

2009-03-24T20:32:00.008+01:00

Jag tog med mig min mage till husläkaren idag. Varje gång jag går till doktorn vill jag att de ska hitta något fel. Inget allvarligt, bara ett namn och en uppenbar orsak till det obekväma, något som gärna går att matcha med en lika uppenbar medicin. Men så är det ju aldrig. Det ska tydligen bli bättre när jag inte är så stressad längre; men jag är ju inte stressad! Den grundliga unga läkaren svarade att jo, så var det nog ändå, jag var snäll och sa inte emot igen. När jag gick hem tänkte jag på läkare som en auktoritet i mitt liv och bestämde mig för att tro på dem. Alltså; jag och min mage är stressade men det kommer att gå över när allt (vad är oklart) har lagt sig.

Bild: Gunnar Smoliansky

Söndag

2009-03-22T12:52:00.004+01:00

För det mesta passerar de vardagliga orättvisorna förbi utan vidare uppståndelse som en väl integrerad del av livet. Stora dyra julklappar, långa lockiga hårsvall, bra betyg, förstående föräldrar och roliga arbeten. Men ibland tycks orättvisehjulets fart saktas ned när universums orättvisor blir för uppenbara och grymt slående. Då försöker jag bara andas tills hjärnan hittar en annan väg och ett annat sätt.

Igår satte mina systrar magarna mot varandra och spred ut alla våra gamla bebiskläder på vardagsrumsmattan för att sedan dela upp dem mellan sig. När den sista sparkdräkten vikts ihop blev de varse mig igen och såg osäkert på mig. Du kommer ju få alla kläder sen, sa E försiktigt. Ma hakade på och menade att min magkatarrskräkning natten innan faktiskt kunde vara tecken på något annat. Det var vänliga men tafatta försök och jag koncentrerade mig på att andas.

Bild: David LaChapelle

Historisk dramatik

2009-03-19T21:55:00.005+01:00

Den som inte var intresserad av stadsmuseets reproduktion av vädersolstavlan kunde istället låta sig roas av den mer eller mindre diskreta tvekamp som pågick mellan museets guide och vår föreläsare från universitetet. Kraftmätningen kulminerade framför en modell av slottet Tre kronor då guiden exalterat beskrev den gåva/krigsbyte från Prag i form av ett lojt och tamt lejon som drottning Kristina haft på slottet. Min föreläsare, den lilla alldeles runda tant L, lutade sig mot mig så att den brunfärgade pagen flöt samman med min egen brunfärgade page. I en alldeles för hög viskning stötte hon dolken i den dåligt pålästa guiden; År 1754 om jag får be, inte 1753. Men man kan ju inte rätta allt, inte sant? Guiden fortsatte att gestikulera vilt och försökte med ordlekar få oss att förstå att Jakob De la Gardies slott hette Makalös. Efter en stund frångick jag min princip att inte spela med i sådana där lekar som gör en så mycket dummare än vad man är och sa; Makalös! Vilket L med glädje såg som en kunskap som vittande om ett stort intresse för släkten De la Gardie och drog hastigt med mig bort från gruppen för en separat visning av Makalös söndervittrade statyer.

Bild: Magnus Gabriel De la Gardie och hans maka Maria Eufrosyne, syster till Karl X Gustav, målade av Hendrick Munnichhoven.

Vad är det för fel på målade väggar?

2009-03-18T16:08:00.005+01:00

Just nu tänker jag mycket på tapeter. M’s favorit är en fototapet med ett flygplan modell äldre på. Min favorit är storblommig tapet som går i rosa, beige och grönt ur ELLE’s kollektion.
Jag försöker tänka ut en tapet som kan förena de två ytterligheterna. Galna bilder fladdrar förbi i sällskap med den tapet pappa berättade om igår på lunchen och som han redan bestämt att han ska ha i den lägenhet han föresatt sig att köpa för de pengar som ännu inte finns. Kanske är det bäst att de där imaginära pengarna förblir imaginära så jag slipper söndagsmiddagar omgiven av tapeter i skinn.

Bild: Hopper

Har någon sett min midja?

2009-03-16T19:39:00.005+01:00

Efter ett halvår i en fysiskt inaktiv skolbänk och tre månader utan snus har vågen nu nått oanade höjder. Om det inte vore för den gnagande känslan av att jag gör något förbjudet så skulle jag inte bry mig nämnvärt om hur kläderna smetar åt allt tajtare kring magen, brösten och låren. Jag bara väntar på att någon okänslig jäkel ska uppmärksamma viktökningen snart. Då måste jag erkänna mina kilon även utanför min egen lilla värld, och kommer därmed förväntas att göra något åt dem. För ni känner väl själva hur oerhört provocerande det är i det här hälsohetsande samhället att lugnt låta händerna krama sina bilringar utan minsta ansats att påbörja en atkinsdiet eller täcka över spegeln.

Bild: Botero

Hej, du sociala kompetens!

2009-03-13T17:00:00.005+01:00

Jag har råkat i tyst fiendskap. Till en början var det bara hennes provocerande ointresse för våra föreläsare som gjorde att jag överhuvudtaget uppmärksammade henne. Men nu har så upprörande företeelser som lukt och rörelse trätt in på arenan och tagit vårt ickeförhållande till nya dimensioner. I går tog den hetlevrade svensken i mig överhanden, reserverat lutade jag mig över hennes anteckningsblock och väste vänligt; Du! Sluta skaka på ditt ben, hela bänkraden skakar. Tack!

Mesopotamien tur och retur

2009-03-12T16:21:00.005+01:00

Jag läser historia på universitetet nu. Eftersom att vi människor har en förkärlek till kronologiska ordningar börjar vi som brukligt med forntiden. Vår föreläsare påpekade pedagogiskt att den neolitiska revolutionen inte innebar att dragdjur, skäror, utsäde och hjul plötsligt fanns som av gudarna skänkta vid människans lägereld en morgon. Det tog tusentals år för oss att börja bruka jorden och skapa samhällen. Det här får mig att tycka synd om mig själv och alla andra som lever i den här galopperande tiden. Tänk om jag och mormor hade haft samma sorts uppväxt och inte den här muren av teknik mellan oss?

När jag var sex år och min syster fyra år fick vi båda vattkoppor. Jag minns det som att det tog månader att bli kvitt de kliande utslagen. För att mamma inte skulle bli borta från jobbet allt för länge och mormor inte skulle få bältros kom istället en snäll tant från kommunen för att ta hand om oss. Hon hade med sig en hel väska fylld med spel och böcker, hon lagade lunch, serverade saft och förmanade oss att inte klia. När vi var friska packade hon ihop spelen och for hem till några andra sjuka barn.

När mina egna barn en dag sitter och pillar på sina vattkoppor ska jag berätta om hur det gick till när mamma var liten och sjuk. De stackars barnen kommer få en än mer förvirrad tidsuppfattning än vad jag redan har. De kommer tro att tjugofem år är en mycket lång tidsperiod och de kommer aldrig fatta att en revolution kan pågå i tusentals år.

Bild: Salvador Dalis Soft Watch at Moment of Explosion

Behagliga accessoarer

2009-03-11T10:29:00.006+01:00

Vi hade tagit en promenad för att jag skulle få röka en cigg (vilket jag bara får om jag bjuds). På vägen tillbaka pekade han mot sitt nyrakade huvud. Jag lever här uppe. Annars går det inte, annars skulle jag varken kunna sova på min pappas soffa eller steka 500 pannbiffar på en förmiddag.

Föregående helg konsumerade jag. Inte en enda sak kan betecknas som livsnödvändig eller ens placeras under kategorin minimistandard. Mitt hem är min borg, och där ryms alla mina saker. Amen. Med M på toppen av det ihopsamlade materiella berget är jag trygg och lycklig. Dock önskar jag ibland att jag kunde leva mer där uppe (pekar mot mitt nyfönade huvud), då skulle jag inte behöva oroa mig för världsliga ting som kuddar, böcker, papper, pannbiffar, tapeter, soffor, pryttlar och bränder.

Bild: Duane Hanson

De har slutat växa nu

2009-03-06T15:43:00.009+01:00

När jag var tolv, tretton år och hade kommit in i puberteten på allvar blev jag plötsligt insläppt i den förkvinnliga gemenskapen som utgjordes av min äldre syster och hennes kompisar. De var några av de populäraste tjejerna i hela högstadiet och gjorde ingen hemlighet av att de tips och råd jag gavs och anmodades att följa var tonårslivets heliga graal. I sjätte klass hade jag c-kupa och de bedömde att det var hög tid att införskaffa min första push up-behå. Det blev två stycken, en svart och en vit, båda försedda med lika delar kliande spets och knölig stoppning. Jag förstod så mycket att det var bäst att använda dem annars skulle jag aldrig socialiseras in i det där spelet som då tycktes livsviktigt. Som tur var fortsatte brösten att växa i snabb takt och snart kunde jag med gott samvete låta mamma ärva de förhatliga behåarna. Fortfarande är jag lite ängslig när jag träffar min systers vänner och deras likar; Är det ute med lugg? Är min pojkvän tillräckligt snygg? Har jag för mycket rouge nu igen? De menade säkert väl men det var ingen lek att låta sig drillas sådär för att passa in som en välskuren pusselbit i ett pussel jag aldrig riktigt förstod.

Bild: Helmut Newton

Filmens behållning

2009-03-03T13:03:00.009+01:00

Vi skulle ha hörts av i helgen för att bestämma tid för lunch. De där luncherna mitt i veckan får mig alltid att känna mig som en pappas affärsbekanta. Sittandes bland andra viktiga människor som lämnat kontoret för ett snabbt och effektivt näringsintag blir jag och pappa likadana. Om jag kommer någon minut försent har pappa redan betalat för buffén och plockat fram tallrikar och bestick åt oss, som för att minimera händelsens tidsupptag.

Jag såg The Wrestler häromdagen, den berörde mig mer än vad filmer vanligtvis gör. I försöket att dissekera känslan som dröjt sig kvar framkom insikten att the Wrestler är pappa. Den enda skillnaden mellan dem är egentligen bara att de ägnar sig åt olika sysselsättningar. Ett dåligt samvete gnager i mig, jag kände ömhet och förståelse för the Wrestler men tycker mest att hans avbild i min svenska förortsvärld är dum, knäpp, oförstående och egoistisk. Jag vill kunna känna samma sak för pappa, oförfalskat och utan gamla oförätter närvarande. Jag vill se en film á la The Wrestler med min pappa i huvudrollen.

Blir man inte galen på sig själv så blir någon annan det.

2009-02-26T14:25:00.009+01:00

Jag är understimulerad och avaktiverad. Jag bidar min tid och hoppas på att någon hjälper mig och löser upp min frustration. I väntan på fåfäng uppmärksamhet och interaktion gör tyvärr min egen löjlighet sig påmind. Det är bättre att bli sentimental å andras vägnar än fylld av hopplöshet inför sin egen otillräcklighet, så jag lyssnar på låt efter låt ur Andrew Lloyd Webbers musikal Fantomen på operan.

Nu

2009-02-16T22:52:00.003+01:00

Jag bygger nytt bo och håller mina första stapplande lektioner. Alltså uppfinner jag mig själv på nytt.

Bild: Magritte

Som i ett nötskal

2009-02-03T15:42:00.012+01:00

Läste ni Amanda Svenssons artikel i DNs kulturdel i söndags? Jag fann henne vara väldigt på pricken. Illustrationerna som pulicerades med texten ger mig gåshud, de är skrämmande, fascinerande och underbara på samma gång.

Bilder: Stina Wirsén

H som i hur

2009-02-01T02:11:00.006+01:00

Den sjätte november 1938 fick Herschel Grynszpan i Paris ett brev från sina föräldrar. De hade deporterats till Polen och berättade om vedermödorna de alla fick utstå. Blott sjuttonårige Herschel tog brevet och gick raka vägen till den tyska ambassaden i Paris. Väl där dödade han den förste han mötte, tjänstemannen Ernst vom Rath. Kristallnatten. Den nittonde april 1939 sattes H på tåget från Berlin till Stockholm.

Ikväll efter den tidiga middagen sitter vi i soffan. H är liten och hopsjunken, då och då vänder hon sig mot fågelburen vid sidan av soffan och småpratar med Polly. Jag lär mig att sticka på nytt och hör H berätta om den där sista gången hon såg sin mamma. Gripande föreläsningar, levande läroböcker och biografier till trots har jag aldrig känt mig mer sammankopplad med historien.

Systerskapet är dött, länge leve systerskapet!

2009-01-26T11:18:00.004+01:00

J har med sitt superba inlägg väckt minnen till liv. En av de fina saker som kommer av barndomsvänner är hur vi delar upplevelser och därmed möjligheten att samtala om de olika minnen samma händelser skapat.

Med hjälp av ett bandat avsnitt av Jane Austens Stolthet och fördom bankade pappa in de rader som han koleriskt beordrade skulle bli mitt och mina systrars ledord; vi ska badda varandras såriga hjärtan med systerskapets balsam. I kör upprepade vi meningen medan pappa spolade bandet fram och tillbaka tills orden etsat sig fast långt in i reptilhjärnan. I fjol var pappa sjuk en tid och behövde ständig tillsyn. Efter att ha portionerat ut nattens piller frågade jag om han mindes systerskapets ledord. Han såg förvirrad och trött ut och bad mig att förklara vad det var för systerskap jag talade om. Jag kunde inte svara. Det blev med ens så uppenbart att E’s avståndstagande, Ma’s självupptagenhet och min barnsliga sårbarhet hade fått balsamet att härskna. Jag önskar att J hade varit med mig då för ett år sedan, så att vi kunde ha olika minnen tillsammans nu.

Bild: Sally Mann

Konsten att raljera som en ångvält

2009-01-22T19:14:00.000+01:00

Min lärare på den här kursen häver ur sig så grova generaliseringar och antaganden att jag mestadels sitter stum av indignation. Hu så han provocerar mig! Idag när jag precis vaknat upp efter en period av intensivt tecknande av blomrankor i blockets marginal hörde jag honom prata om artefakter och vidare om miniräknarens inverkan på hur vi ser på räkning. Plötsligt svävade han iväg till sitt lokala konsum; det är ju tack vare miniräknarna de kan sitta där bakom kassan och bara svisch, svisch dra såhär, inget tänk alls. Den hårt extraknäckande kassörskan i mig vred sig som masken på kroken. Han backade på sitt gubbiga antisätt genom att överlägset medge att han var lite elak. Jag återhämtade mig lagom till att höra den här märkliga mannen snabbt och utan samvete halshugga alla vuxna som läser fantasy; vad är det för människor som läser sånt! Det kan ju knappast vara bildade människor som fortfarande läser sagor! Fördomarna och generaliseringarna trycks upp i ansiktet så till den milda grad att jag misstänker att det är frågan om någon experimentell undervisningsstrategi.

Hej hand, hej kropp, hej själ!

2009-01-19T22:07:00.007+01:00

Ett handslag är oftast bara ett handslag. Men så finns det de där människorna som liksom griper tag i hela ens kropp fast de bara fått en hand till låns. Jag skakade inte hand idag, jag blev handskakad. Det berodde nog lika mycket på min förvåning över mannens uppriktiga glädje över att se mig i sitt klassrum, som det faktum att han skakade hand på det där alldeles bortglömda intima sättet med båda sina händer om min hand.

Bild: Edvard Hopper

Är det månne en rumba?

2009-01-18T19:19:00.013+01:00

Jag försöker lära mig att åka långfärdsskridskor. Min åkning påminner mer om någon sorts egensinnig dans.

Hör ni musiken?

Spaning

2009-01-17T19:17:00.012+01:00

Idag har jag och min storasyster varit på fågelexpedition. På Järvafältet lyckades vi se den mycket ovanliga gulbrynade sparven. Såhär års ska den egentligen befinna sig i södra Kina, sparven har bara setts i Europa åtta gånger, senast 1998 i England. Den såg förvirrad ut. Vi tog oss till Tyresö slott också. Vi ville titta på kungsfiskaren som så sent som igår setts vid ån nedanför slottet. Det var vackert där, istället för kungsfiskaren fick vi sen en underbar liten strömstare.

Gulbrynad sparv fotad av Aleksandar Plavsic

Strömstare fotad av Jörgen Lindberg

Grattis på födelsedagen!

2009-01-15T10:26:00.002+01:00

Min bästa vän fyller år idag. Jag vet att jag i mitt allra första inlägg skrev att jag ogillade när folk pratar om sina bästa vänner, varför ska man utesluta några och rangordna andra? Men i dag tar jag mig friheten att begagna mig av uttrycket. Dels för att jag inte kan komma på någon som skulle känna sig förbisedd av att bara vara en vän, dels för att hon är min bästa vän på ett helt unikt och systerligt sätt. Nåväl, tanken är i alla fall att här förära henne med en kärleksförklaring och ett alldeles eget blogginlägg.

Bild: Tamara De Lempicka

Att plugga är en konst.

2009-01-14T16:56:00.005+01:00

Min föresats var att plugga hela dagen, men av olika triviala skäl blev ingenting presenterbart gjort. Istället städade jag lite, tvättade lite och förberedde mig mentalt på att verkligen plugga imorgon. Dock gick den största delen av dagen åt att titta på bilden ovan. Sen blev jag själv därefter.

Bild: Magritte

Genus genom snus.

2009-01-07T19:37:00.004+01:00

Jag knäcker en bärs. Jag gör verkligen det. Även fast frasen inte är av den typ jag vanligen skulle använda mig av. Antagligen skulle jag säga något som; jag tänkte kanske dricka en öl. Men ett mer grabbigt uttryckssätt är mitt substitut för snuset. För det verkar ju inte spelar någon roll hur många tjejer som snusar, det kommer ändå alltid vara ett maskulint företag. Min storasysters reaktion på den första prillan hon såg mig lägga in bekräftar tesen. På tunnelbanan mot Odenplan satt hon mållös inför min putande rödmålade överläpp tills hon lugnt och sakligt deklamerade att jag aldrig skulle få någon pojkvän.

Vi jubilerar!

2009-01-02T18:22:00.003+01:00

Ett halvår är ingenting, men samtidigt ändå något. För exakt sex månader sedan skrev jag mitt första blogginlägg, det är en bra början. Jag firar med att lägga in en prilla av det bästa fejksnus som går att uppbåda.

Erfarenhet nr 2,348,901

2009-01-02T14:25:00.005+01:00

Jag läste mer när jag var yngre. I böckerna hittade jag oändligt med beskrivningar och metaforer som jag tyckte jag kunde förstå känslan och innebörden i men som jag betvivlade verkligen existerade. Vilket i den här berättelsen är beviset på att jag verkligen var ung när jag läste Anna Karenina, Svindlande höjder, Madame Bovary och Dagarnas skum. Då och då stöter jag på den där bokstavliga sanningshalten i det som jag trodde var stämningsfullt fabulerande. När jag var tretton blev mina ben som spaghetti för första gången. Några år efter penetrerades hjärtat av tusen knivhugg utan att lämna den minsta skråma. På den tredje dejten med M insåg jag att om det nu fanns något som en klar panna så var det hans. En kväll på väg hem från C, i skenet av den gula gatubelysningen var det bara fläsket som saknades i dimman tjock som ärtsoppa. Is som sjunger verkar vansinnigt vackert, men föga troligt tills man hör det. På nyårsafton var isen spegelblank och tillsammans med M’s skridskor och ekot mellan berghällarna sjöng isen för mig för allra första gången.

Jag är inte beroende, bara rastlös.

2008-12-29T15:49:00.014+01:00

Den sista ursnusade snusen ligger kvar ovanpå snusdosan. Den bidar sin tid där, jag vet inte om det är ett resultat av lathet eller separationsångest. Den är ju inte bara dosans sista prilla utan den sista i livet. Så är tanken och så ska det nu vara. M’s pappa slutade snusa för många år sedan, han hade lovat att de skulle bli kvitt nikotinet tillsammans. Dyra nikotintuggummin som smakade skit köptes i mängder för att stävja parets sug. M’s far är ekonomiskt lagd och bytte snart ut tuggummina mot vanliga Toy. Han lägger dem i en tom snusdosa för bästa placeboeffekt. På juldagen blandades våra dosor ihop, jag såg hur han andades in lite extra när de blöta prillorna såg dagens ljus.

Dickens á la 2008

2008-12-18T19:43:00.012+01:00

Hans händer skakade och jag skulle precis erbjuda mig att ta bort folien från flaskans kork när den till slut lossnade. Det var en magnumflaska, som pappa sparat i två år i väntan på just det här. Han höll den som ett barn med en ostadig hand om flaskhalsen. Den dyra champagnen skvätte på bordet och de fula men oersättliga glasen klirrade nervöst mot varandra. Han talade febrigt om hur affären som nästan fått honom att förlora allt nu gått i lås. Hans lättnad antog fysisk form och gjorde luften tjock. Han försökte samla sig för att nyktert kunna berätta, men bara vissa ord tog sig fram till mina hörselgångar, resten fastnade kring pappas darrande haka och blanka panna; Oslo… cement… Dubai… arvode… grön kvist. Vi i delade ut julkappar. Alla fick varsitt kuvert innehållande egengjorda presentkort på stora summor, pengarna rullar snart in. Av mig och M fick pappa en fin whiskey, han blev glad och öppnade den på en gång. Sen åt vi sushi.

Hur ska vi lösa det här med den fuktiga kylan?

2008-12-10T17:26:00.008+01:00

Persefone kämpade för livet men föll ändå i Hades klor. Väl nedkommen i dödsriket förfördes hon av det gudomligt läckra granatäpplet, precis så som jag blir förförd nu. Jag skalar mitt granatäpple och låter fröna ramla ner med ett ljuvt klirrande i glasskålen. Min ypperliga logik säger åt mig att äta upp vartenda frö av fruktbarhetens skatt. Om ni märker att allt blir lite ljusare och lättare imorgon så är det bara jag som räddat Persefone ur underjorden.

Möte utan att träffas.

2008-12-08T20:17:00.007+01:00

Klockan var halv ett på natten och det ömsesidiga ignorerandets konst nådde oanade höjder. Jag hade min bok i handen och turen att se henne innan det var försent. Jag hejdade impulsen att stanna tvärt och tvingade mig att med boken framför ansiktet fortsätta och luta mig mot pelaren som hon stod på andra sidan av. Jackan och halsduken blev kvävande varma. Snart kommer hon se mig! Jag stod kvar och slängde nonchalant med luggen och såg till att vända blad i boken när jag borde hunnit läsa klart sidan. Hon såg mig! Boken blev mycket intressant, näsan nuddade nästan bokens blad för att dölja mitt röda upphetsade ansikte. Kommer hon hitåt? Inget hände. Vi gick på tåget på varsin sida om en man. Likt ett barn som intensivt önskar sig något bad jag tyst att hon skulle vilja se mig, knacka på bokens omslag och le med hela kroppen. Inget hände.

Bild: Isadore Weiner

Det började med torra läppar

2008-12-01T12:19:00.009+01:00

Arméns hudsalva som jag använder till läpparna vid sängdags har sin givna plats på sängens huvudgavel. Igår kväll råkade den ramla ner mellan väggen och gaveln och kilades fast halvvägs ner mot golvet. Det närmaste föremålet som var smalt nog att få in i springan var Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, en tunn pocketbok ur Delfinserien. Ur boken ramlade ett litet bokmärke i form av en gubbe med hatt, gjord av en gul post-itlapp. När jag bläddrade vidare i boken så fanns där fler post-itlappar med små meddelanden på, med ens kände jag mig som Gilbert i en av Laura Trenters böcker. Jag kunde se på handstilen att de var K som skrivit lapparna men kunde inte alls minnas att jag sett det här förut. Lappen på första sidan var daterad till den sjunde september, för sju år sedan. Jag tittade in i en annan tid, ett annat liv och kände mig plötsligt som en inkräktare i min egen historia.

Skör i själen

2008-11-27T11:14:00.004+01:00

Förr när jag fortfarande fick besöka ungdomsmottagningen fanns det en kurator där som jag brukade gå dit för att träffa. Mitt huvud var som en soptipp, flera års skit låg kvar och drällde, ingen ordning alls, vackra föremål slängda av misstag låg under hårda ord och smutsiga trasor. Efter några år när allt på soptippen var sorterat ordentligt, med goda ting i framkant och nedtryckande smuts bakerst och underst, satt jag åter hos henne i den blå clubfåtöljen oförstående över varför det ändå kändes som en soptipp inuti. Hon gav mig en näsduk, lyfte upp det stora svarta håret precis som hon brukade göra, som för att rycka upp sig lite. Du är skör i själen, det behöver inte vara mer än så, säg till dina vänner att du är skör i själen att du inte kan just nu…
Nu är jag där igen, jag är skör i själen, jag klarade inte av att skriva tentan, klarade inte en massa saker. Men jag älskar att hon gav mig ord för det.

Ge mig styrka

2008-11-24T15:31:00.003+01:00

Jag är egentligen mest arg för att jag inte har nog skäl att vara arg. Så medan jag väntar på att denna förståeliga men etiskt opassande ilska ska lägga sig roar jag mig med att förbanna en del saker, så som: opedagogiska lärare på den pedagogiska institutionen (bara denna motsägelse får det att brännas bakom ögonlocken), inkompetenta studiekamrater, och avsaknaden av gruppindelningar efter IQ och studieerfarenhet.

Min själ tror att snö är det samma som balsam.

2008-11-23T20:10:00.007+01:00

Jag vill ut i skogen, den fattas mig. På M’s min kunde jag avläsa att han inte riktigt förstod var denna plötsliga längtan kom ifrån. Innan käcka repliker om en fjärde generationens stockholmare kom över hans läppar förklarade jag att jag alltid ville vara i skogen, det var bara att jag sällan lyckades erinra mig om detta.

Det fina i kråksången

2008-11-20T17:59:00.001+01:00

Jag har det bättre en alla andra cp’n, jag är ett lycko-cp! Vi har haft grupparbete idag, det gick bra. Roligast var det att jobba med ett lycko-cp.

Det obekväma i att vara hundra mot en

2008-11-18T17:21:00.002+01:00

Jag är matt, föreläsningen tog musten ur mig. Föreläsaren är väldigt kunnig och det började bra, han mumlade inte alls lika mycket som sist. Men aj, aj, tyvärr är det inte långt mellan niondeklassare och lärarstudenter. Hur säger man att någon är fit fast i plural, jo fitta så klart. Sen var han förlorad, när micken la av och den etthundrafjärde bilden över Bourdieus fält klickades fram var hälften av åhörarna borta. Jag insåg själv där jag satt längst upp i aulan att jag bara stannade på grund av hans delvis nedärvda kulturella kapital. Kanske gör jag honom en otjänst genom att sitta kvar, tänka om alla alltid har suttit kvar och det är därför hans förläsningar inte blivit bättre än så här? Jag satt kvar i alla fall, för jag har samma undergivna respekt, präglad av rädsla, för Olof Palme som jag har för Ingemar Bergman.

Jag, M och bilen

2008-11-17T23:20:00.006+01:00

Jag har varit utanför Stockholm i helgen. Jag hade glömt hur vackert det är där ute. Euforiskt skakad över naturens skönhet glömde jag min mobil i ett hus, på ett gärde, mellan Hällekis och Medelplana. Det var skönt, att inte vara kontaktbar är en alltför oupplevd känsla.

Tidens stillastående fart

2008-11-13T22:10:00.001+01:00

Jag misstänker att M har drabbats av en fyrtioårskris. Eller så försöker han kanske bara upprätthålla status quo, då fast jobb på kontor, en presentabel lägenhet och skaffa-barn-samtal inte är förenliga med hans image á la friflygande tjugoåring. Således har trettioårskrisens Mustang bytts ut mot en offroad motorcykel. Jag har redan försäkrat mamma om att jag aldrig ska sätta mig på den. Tre saker har hon uttryckligen förbjudit mig att göra; prata med scientologerna, sola solarium och åka motorcykel. Efter som min kära mor har varit så sparsam med förbud har jag lydigt hållit mig undan pratglada scientologer, blinkande solarium och vrålande motorcyklar. Jag har aldrig riktigt förstått det här med ålderskriser, var de kommer ifrån. Men det kanske är för att jag aldrig haft en åldersrelaterad kris, jag har inte behövt det eftersom jag varit upptagen med andra kriser; pappakriser, kompiskriser, identitetskriser, brustet-hjärtakriser, boendekriser, viktkriser…

Bild: Klimt

Ut-värd-ering

2008-11-11T18:49:00.004+01:00

Jag har en vän som inte vill vara min vän. Så nu funderar jag på hur det egentligen hänger ihop, jag trodde att vänskap i sin grund alltid var ömsesidig, liksom av naturen. I går när jag lagt mig i sängen för att inte sova, korvade jag ihop lakanen och bestämde mig för att göra mitt yttersta för att vara snäll, omtänksam och tolerant nästa dag. För kanske har jag missuppfattat alltihop. Kanske omsluts jag av en dimma som förvränger alla mina sinnen och får mig att tro att jag är något som jag inte är.

Bild: Boubat

Värmande ord

2008-11-07T20:55:00.003+01:00

Jag missade tåget och stod frysande fantiserandes om en varmluftsfläkt under jackan, föga anandes att värmen annalkades längre bort på gatan. Den tjugoåriga tjejen stegade upp på plattformen med bestämda steg. Högljutt rapade hon ur sig långa eländiga haranger; Jag fattar inte hur folk kan bo här, det här är ett jävla pisställe! Containrar överallt på varenda jävla trottoar! Det är ett jävla horungeställe, jag tänker aldrig mer sätta min fot här igen! Dessutom är alla som bor här också jävla horungar! Jag höll på att ramla ner på spåret. Kinderna började blossa av indignation och drömmen om värmefläkten var som bortblåst, jag lossade på halsduken och kände hur klänningen blev fuktig under armarna.
Jag har svårt med fula ord och svordomar, det liksom pirrar i tårna och kryper i skinnet när det blir för mycket. Värst är det när min lillasyster svär, då skär det som naglar mot en griffeltavla i öronen. Men å andra sidan finner jag det magstarkt att hon överhuvudtaget vuxit upp, när hände det? Nu har hon dessutom gift sig och bor med sin man i en förort. Jag antar att det är dags att släppa taget.

Bild: Lisette Model

Jaha

2008-11-04T21:28:00.005+01:00

Min pappa är som han är, han kommer aldrig att förändras. På det sättet är han nog det mest konstanta i mitt liv. Eftersom han saknar just förmågan att förändras är han också ensam och ledsen. Oftast kan jag inte göra något åt det, för det inte är mig han söker. Men på söndag är det fars dag och jag känner hur det kliar i kroppen av en kombination av snälldottersjuka och upphetsning över att jag faktiskt skulle kunna göra honom glad just den här dagen eftersom att det är precis det han förväntar sig. Jag ringde och efter sedvanliga artiga fraser frågade jag, har du något speciellt för dig på söndag kväll? Alldeles uppenbart hade frågan en väldigt gissningsbar fortsättning. Nja, började han, jag tänkte att det skulle vara en jättebra fars dagpresent om din Storasyster ville bjuda mig på middag. Jaha, det var det. Nu kliar det inte längre.

Bild: Edward Hopper

Har någon sett mina vingar?

2008-11-03T22:05:00.007+01:00

När jag var liten kunde jag flyga. Jag flög alltid på natten när alla sov, spände lårmusklerna och hoppade. Svävandes precis under taket tog jag mig runt i huset genom att veva med armarna som att jag simmade. När jag blev trött vevade jag mig tillbaka till mitt och Es rum och somnade. Ibland öppnade jag fönstret i barnkammaren, plockade upp några dockor och flög ut för att leka. Det var så bra att kunna flyga när man behövde smyga. Jag hade glömt bort att jag kunde flyga. Jag förstår inte hur jag kunde glömma det, känslan av att allt var möjligt, att jag hade något som ingen annan hade.

Fredagsbekännelse

2008-10-31T15:15:00.002+01:00

Idag har jag tänkt politiskt inkorrekta och elaka tankar hela dagen. Konsekvensen av detta sprider sig nu som en obehaglig smak i munnen. Om ni gått på dagis och blivit serverade nyponsoppa och skorpor med kaviar på, vet ni precis vilken smak jag syftar på. Det började med en rullstolsbunden tjej i min nya klass och hennes assistent, jag är ledsen men hissen är trasig,jag kommer inte ner, ni måste vänta med ert kaffe. Stafettpinnen togs över av en ynklig tjej med tunn röst och alldeles utomordentligt dumma uttalanden, jag tror liksom att en skolchef är typ som en chef över en skola. Jag vet, det bådar inte gott för en blivande pedagog. Framför mig ser jag min väldigt 53-årige seminarieledare mässa, god jord. Lyssna nu, jag säger det igen. God jord, allt måste hamna i god jord. Alldeles nyss började jag eftermiddagen med en vit lögn för att kunna gå hem och tvätta. Vad kan jag säga, har ni någonsin lagt ert huvud på ett nytvättat struket örngott med krusade band?

Bild: Tamara de Lempicka

På havet, fast i en liten ask.

2008-10-26T23:22:00.002+01:00

Oregerlig fylla, brist på hämningar och min egen person i ett alldeles för nyktert tillstånd drev mig bort från dansgolven och in bland de lugnare labyrintartade korridorerna. Efter att ha inspekterat alla däck upptäckte jag att korridorerna på bildäck bara var knappt en tredjedel så breda som korridorerna uppe på kaptensdäck. Att gå upp och ner i alla trappor och samtidigt väja för ölflaskor och armar som plötsligt for ut framför mig, gjorde benen darriga och en cigarett nödvändig. På en låda med, flyvästar i, satt en ung kille med en cigarett i mungipan, jag bad honom om en. Han slirade rejält, det märktes att han försökte skärpa till sig så fort han insåg att jag inte var full eller försökte ragga, det var sött. Han bad om ursäkt en gång till för att cigaretten var platt och sprang bort mot hissen. Jag letade rätt på L för att se om läget fortfarande var under kontroll. Hon stod i ett hörn och svor över något. Jag köpte en räkmacka åt henne och letade reda på hennes hyttnyckel en fjärde gång. Ute på däck blåste kjolen upp och mascaran började rinna av regnet. Jag blev rädd att vinden skulle göra kjolen till en ballong som skulle lyfta mig över relingen och ut i det dånande mörkret.

Partiklar som blir till människor

2008-10-22T17:25:00.004+02:00

Min näsa är full med barndom. Doften sitter kvar i näshåren, jag försöker andas försiktigt, för att inte tappa bort den. I kvarteret bredvid mitt bor en tjej som enbart med sin uppenbarelse kan skapa en lekande sommarvind i mitt hår, varm trygghet i mitt hjärta, brunbrända ben och svala klippor. Nyss på tvärbanan visste hon precis vem jag var, fast jag blivit vuxen. Och jag visste precis hur hon doftade om somrarna, när hennes milda parfym blandades med doften av varm hud och röken från en cigarett.

Under hökens alla vingar

2008-10-21T21:23:00.002+02:00

Jag tycker om att stå på skolgården, breda ut armarna och ropa, kom alla barn! Och se hur de då kommer springande över skolgården, från vartenda hörn, några glada, några ledsna, några blöta och några trötta. Att höra visselpipan och se tjugofem sexåringar, som är som bara sexåringar kan vara, hoppandes, skuttandes och dragandes mot mig och mina armar.

Utan hjärna försmäktar jag

2008-10-19T22:38:00.003+02:00

En underbar kaka gjord på minst 500 gram vit choklad har lagt ett fluffigt täcke över min söndagskväll, en perfekt avslutning på en schizofren vecka. Att umgås med sexåringar hela dagarna har haft flera spännande effekter. Det verkar som att min förmåga att tänka på ett mer sammansatt sätt har gått förlorad, logiska resonemang faller sönder innan de skapats. Min ena framtand känns lös och det kliar i benen. Den här förändringen av min intelligens kommer något olägligt då jag ska lämna in en hemtenta nästa vecka och har även andra tankekrävande projekt på gång. Det tycks varit universums yttersta vilja att se mig lägga krokben för mig själv den här veckan. Den oskrivna hemtentan jagade effektivt fram min mörka vän, en hel dag försvann i ett töcken och en kväll framhärdades på toalettens svala golv. Nu är migränen borta. Istället för att skriva på tentan sitter jag nu och undrar över hur många hjärnceller jag förlorat den här veckan. Jag är övertygad om att migränattacker äter hjärnceller. Det finns en varg i en håla bakom ögat som äter små grå hjärnceller, det är därför det gör så ont.

Bild: Magritte

Guld eller deg

2008-10-11T20:35:00.001+02:00

M brukar kalla mig för klimpen. Idag frågade jag om han då menade klimp som i guldklimp, eller mer som sopptillbehöret klimp. När jag förklarat vad det var för något, sa han retsamt att det var just det han menade. Men det är klart, om jag känner mig lite degig, varm och mätt så kan jag ju vara en klimp också. Vid närmare eftertanke så är det ju egentligen mycket trevligare att vara mjuk och varm än hård och kantig.

Studiebesök

2008-10-08T23:16:00.002+02:00

Jag är ingen humanist, jag har lurat alla och mig själv, jag är ett borgarsvin, rädd för de vilsna ungdomar mitt samhälle skapat. För allt jag mindes var hur P försvann så fort benen bar honom medan jag vilsen och rädd såg hur två killar, som brukade kalla L för rakad hora, trängde upp S mot väggen och tryckte upp en tändare i hennes ansikte.
Dalen var min barndoms förbjudna plats, fylld av exotiska människor med gigantiska vackra kjolar, mängder av lekande ungar och en ungdomsgård fylld av aktivitet och en bullbakande A-M. Men det var uppenbarligen inte en plats att lita på. För att kunna gå till ungdomsgården på tisdagar, för att spela teater, hade vi med en fritisledare som eskort, året efter fick jag själv agera livvakt åt min lillasyster. Min egen familj lämnade Pärongården för ett sekelskifteshus på andra sidan tunnelbanespåret då pappa oroligt börjat iaktta den växande skaran vilda småungar. Ensam gick jag aldrig längre än till biblioteket, nära Ica och tunnelbanan.
Jag är inte rädd ute på stan, sena nätter och skumma gränder låter jag inte bekomma mig. Men en kombination av ett barns fantasi, en dominant pappas fördomsfulla korvstoppning, några olyckliga incidenter och denna eviga rädsla för det som är annorlunda och okänt, gjorde mig ängslig och nervös när jag gick mot Gården häromdagen. Utanför byggnaden tvekade jag lite inför att gå in i min ungdoms lejonkula, när någon bankade hårt på fönstret och ropade; Hallå där! Du ska hit in! Jag tittade runt i lokalen, nickade och sa hej utan ljud, jag frågade tyst om jag behövde ta av mig skorna. En man med långa dreads och läderkeps satt lite utanför den övriga gruppen, böjd över en bok. Jag antar att jag tittade på honom en halv sekund för länge för plötsligt lyfte han på huvudet och tittade rakt på mitt blossande ansikte och sa med uppfodrande röst; Jaha, hej säger man. Så slank den sista biten av mig som fortfarande var 25 år iväg, kvar satt en rädd, tyst och skamsen tioåring.

Bild: Escher

Me and the Greypig

2008-10-06T14:47:00.003+02:00

Om man jämför med en gråsugga så har jag haft en kreativ dag. Men å andra sidan kan nog gråsuggan haft en mer inspirerande dag ändå, med tanke på det fina vädret.
Gråsuggan tycks ständigt återkomma i mitt liv, betongblock, liknelser eller konstprojekt. Sammanlänkade är vi, jag och gråsuggan. Det hela kanske började när jag och J som tioåringar diktade ihop en ramsa, ihop kokad av slogans för vattentäta klockor och nonsensord, för att tillbedja och blidka ett par heliga stockar. De låg intill en förfallen kalklinbana där det var skuggigt och fuktigt. Under stockarna bodde tusentals gråsuggor. Vi vaggade stockarna fram och tillbaka för att se på hur de vällde fram och rusade runt i panik, samtidigt som vi skanderade vår ramsa som avslutades med att utmärkt dramatiserat skrika GRÅSHUGGOR!

Älskade blodsfamilj

2008-10-02T23:09:00.005+02:00

Varje dag i två veckor nu har jag försökt skriva om min familj. Vi har en fnurra på tråden. Men det går inte, jag börjar om, trycker på delete, styckar av och ändrar, skrivkrampen visar sitt fula tryne. Det är första gången jag vill skriva om något på bloggen men hindras, det trycker över bröstet och orden går inte att sammanfoga. Det känns barnsligt, onödigt och skamligt att låta julfirandet bilda avgrundsdjupa raviner mellan oss. Men jag såg bara tusen taggiga röda trådar som löpte kors och tvärs mellan våra hjärtan efter att vi försökt tala om det. Trådarna är fortfarande kvar, de försvann inte fast vi försökte att le och prata som förr. De förbinder oss med varandra på gott och ont, likt tarmlika törnen ger de oss näring samtidigt som de klöser och river. Det är svårt att acceptera att vår kärntrupp, som bildades och blev stenhård efter skilsmässan, håller på att lösas upp, men den gör det och det gör ont.

Bild: Frida Kahlo

Chapeau-clauque å Cadillac, blanka skor å frack...

2008-09-29T17:29:00.004+02:00

Det var tur att jag inte var upptagen av vare sig jobb eller skola på dagen, för att göra sig fin för en utekväll är ingen dans på rosor. Kvällens sällskap bestod av idel sköna damer med outtömliga make up-kunskaper och slimmade kroppar. Att inte göra sitt bästa inför en sådan kväll slår bara tillbaka mot en själv. Träningspasset blev långt och hårt. Kvinnan i disken vid entrén berömde min ihärdighet medan svetten rann i rännilar över nyckelbenen för att samlas i urringningen. Nyduschad och dödstrött utgjorde sängen en så oöverstiglig lockelse att jag bara var tvungen att provligga den. En timme senare slog jag mig för pannan, en siesta var verkligen inte inplanerad i schemat! Hepp hepp, längst in i badrumsskåpet stod en flaska med rött lack och även en med topplack. En halvtimmes pillande gjorde mig fruktansvärt snussugen. Jag slängde dosan i golvet säkert femtio gånger utan att den ville öppna sig, utan snus försmäktade jag i min lägenhetsö. Tanken på att, vill man vara fin så får man lida pin, kändes inte ett dugg tröstande när en längtan efter kaffe växte sig större och större. Den tättslutande burken tycktes nästan hånle mot mig där uppe på hyllan. Det är inte värt det, jag vill inte lida pin för att vara fin, jag vill bara vara fin.

Bild: Rosetti

Vem är mina skor?

2008-09-19T23:42:00.005+02:00

Inför exkursionen blev jag varse vilka skosignaler jag kan förmedla med min blotta uppenbarelse.
Doktoranden i kulturgeografi som ledde vår grupps kartanalys hade ljusbrunt hår, klippt i en lite slarvig kort page, hon bar ett par inte helt omoderna jeans och en blåmönstrad stickad kofta. På fötterna hade hon lågskor med snörning. När alla uppgifter var avklarade och jag var på väg ut ur salen haffade hon mig i dörröppningen, Du! Kom ihåg att du inte kan ha på dig skor med höga klackar imorgon. Ja, nej det är väl klart, sa jag. Den där 1800-tals-stigen vi ska gå på är verkligen lerig och kuperad, fortsatte hon som att det var hennes kall i livet att eliminera allt användande av höga klackar. Jag mumlade bara jo jo jo, och gick bortåt i korridoren helt perplex.
Är det så att mitt rufsiga hår, osminkade ansikte och plufsiga kropp kan uppfattas som så pass sofistikerad att jag kan antas gå omkring i skogen i pumps?

Är det mackan som gör söndagen eller söndagen som gör mackan?

2008-09-14T17:56:00.003+02:00

Jag tycker att den här mackan illustrerar min söndag väldigt bra. En rostad brödskiva med ost, leverpastej, smörgåsgurka, skinka, paprika och salami. Överflödet på frukostbuffén kortsluter hjärnan. Insikten att magen bara rymmer en viss mängd mat, kombinerat med viljan att äta allt, att inte lämna något ogjort, gör mackan till en psykotisk röra i all välmening. Precis som söndagar. Alla dessa goda föresatser som fastnar i rörelsen. Bytet av sängkläder kommer inte längre än till DN:s söndagsbilaga på sovrumsgolvet, skrivuppgiften i idéhistoria blev ett blogginlägg, och söndagssteken en frusen matlåda från förra veckan.

Hjärtat i kroppen

2008-09-10T17:56:00.003+02:00

Min vän S har en dotter, snart är hon sex månader gammal. Hon har fullt med svart mjukt hår över hela huvudet, förutom precis bakpå där det finns en nästan kal fläck. Hennes ögon har precis formen av mandlar, som tycks lysa även fast de är så mörka.
De senaste veckorna har min jagvillhabarn-nerv inte gjort så mycket väsen av sig, den har bara legat löst slingrad runt hjärtat och liksom småbubblat. Nu sitter jag vid köksbordet, och min vän är på väg hem igen med barnvagnen över skanstullsbron. Jag känner hur bubblandet ökar i styrka för varje minut. Hjärtat som förut bara smektes lätt blir nu kramat så hårt att det spränger i bröstet.

Bild: Gustav Klimt

La mariée mis à nu par ses célibataires

2008-09-06T00:07:00.002+02:00

Idag har jag läst i Johan Asplunds Om undran inför samhället. I ett avsnitt återger han Ulf Lindes alldeles underbara tolkning av Marcel Duchamps målning La mariée mis à nu par ses célibataires, direkt översatt Bruden avklädd av sina ungkarlar. Jag är outbildad och otränad i att se på konst, så jag ser bara något modernt som jag inte förstår. Under läsningen uppenbaras ett helt nytt sätt för mig att se. Linde benämner målningen som ett metakonstverk och däri finns nyckeln till att lösa den rebus som verket gömmer. En ambition i mitt liv är att försöka sträva efter bildning, ett arbete som jag vet kommer att fortgå i hela mitt liv, och som ändå aldrig ens kommer att vara i närheten av fulländning. Men idag kunde jag bokstavligen höra hur min förståelse vidgades. Eureka!

Tonåringen i mig

2008-09-03T16:34:00.004+02:00

Skit på dig, vill jag säga. Jag vet att det inte är konstruktivt, det brukar M säga till mig. Men ibland finns det bara ingenting som passar bättre att säga. Skit på dig. Det är inte elakt på ett personligt sätt, men markerar ändå att man inte tycker om det som händer. Det är lagom grovt för en flicka som aldrig lärt sig att svära, och dessutom är uttrycket alldeles för barnsligt för att säga högt i ett riktigt sammanhang. Alltså är det perfekt att mumla för sig själv på väg hem, skrika halvhögt med stereon på som kamouflage i bakgrunden, eller bara låtsats att man sagt till någon. För ibland måste jag bara säga till systrar, bröder, mammor, pappor, vänner, bekanta och myndigheter att faktiskt gå och skita på sig.

Bild: Pablo Picasso

Ett steg fram, två steg tillbaka

2008-09-01T11:20:00.002+02:00

Söndagar och måndagar är de märkligaste dagarna. Den rotlösa känslan förstärks av det faktum att dagarna infaller i följd. Den trygga rutin som långsamt byggts upp under veckan luckras upp redan under lördagens dekadenta ledighet, för att på söndagen fullt utvecklats till förvirring och oföretagsamhet. Måndagen går sedan åt till att återsamla alla hjärnans funktioner till sina rätta platser, och övertala kroppen att inrätta sig i ledet igen.

Foto: David LaChapelle

Lunchbuffé

2008-08-30T22:05:00.004+02:00

Sist pappa ville luncha på det här oförutsedda sättet var det för att berätta för mig hur besviken han var, att jag faktisk var elak i mitt sätt att vara mot honom. Så jag försökte minnas all kontakt jag haft med honom under våren och sommaren, när han ringt, när han inte ringt, om vi hade träffats och i så fall när och hur. Jag föreställde mig min hjärna som ett kartotek och bläddrade fram till P i avdelning 2008. Jag kunde inte hitta något jag gjort eller sagt som behövde uppmärksammas med en lunch.
Vi träffades på Kina Thai Gården, namnets surrealism gick väl ihop med min egen sinnesstämning. Väl på plats mittemot varandra vid ett av de plastbeklädda borden såg han ut som en gammal man, sårbar och hopsjunken. Flottig om läpparna av friterad scampi med sötsur sås berättade han uppgivet men samtidigt osentimentalt att den nya flickvännen gjort slut. Redan vid andra påfyllningen av små friterade klumpar hade han glömt henne, och började prata om några singelevents i nästa vecka. Jag andades ut.

Foto: Diane Arbus

Äntligen studentska!

2008-08-27T14:23:00.003+02:00

Jag är tidsoptimist, men inte så pass att jag missar avtalade möten med flera kvartar, utan mer så att jag kommer alldeles på gränsen till att vara försenad. Vi skulle samlas i D-aulan halv två, alltså var jag där kl 13:29:30. Framme vi tavlan satt föreläsaren och tittade ut över studenterna. Raderna med sittplatser mittemot honom var nästintill fulla med elever som nervöst och allvarligt blickade tillbaka mot honom. Det var knäpptyst i aulan. Jag gick in och började gå uppför läktaren på jakt efter en lämplig plats bredvid någon lämplig person som jag kanske, kanske skulle kunna byta ett par ord med under rasten. Nej, ingen bra plats på vägen upp, så jag fortsatte ner igen i andra ändan av salen. Fortfarande är det knäpptyst, bara lågmält pappersprassel hörs. Tjoff! Precis när jag sett en alldeles perfekt plats, bredvid en till synes sympatisk ung man, försvinner trappsteget under mig, foten viker sig. Jag dråsar i backen samtidigt som jag utstöter ett förvånat hjälp.

Omfattande dentoalveolär kirurgi á la Edgar Allan Poe

2008-08-23T18:51:00.004+02:00

Rummet är sterilt, här finns ingenting som tyder på att människor brukar vara här, inga uppfodrande käcka affischer eller kvarglömda kaffemuggar, det gör mig misstänksam och jag börjar snegla mot den rostfria vagnen bredvid stolen. Där ligger instrument övertäckta med en ljusgrön servett, något ser väldigt mycket ut som en hammare och visst är det väl en syl som ligger bredvid. Sen går det fort, jag säger att jag känner mig nervös, de klappar mig på axeln och säger att det kommer gå så bra så bra. Stolen som jag sätts ned i sänks bakåt, tillsist säger mina magmuskler ifrån, jag ger upp och lägger mig ned. Käkkirurg Berg böjer sig över mig och säger milt att det är dags att börja, samtidigt som syster Berit täcker över mig med ett grönt skynke, nu tittar bara munnen fram. Paniken sprider sig, jag tänker att jag är vuxen nu och bör klara av att ta bort två visdomständer. Innan tanken hunnit lägga sig protesterar jag och meddelar upprört att det här inte alls kommer att gå, om jag inte får en hand att hålla i. När den första tanden tas bort bistår syster Berit med en handskbeklädd men mjuk hand. Olyckligtvis är handhållande inte inräknat i syster Berits arbetssysslor, hon fick svårt med att räcka över alla skalpeller och tänger doktorn vill ha. Kloka käkkirurgen förstår ändå att handen är av yttersta vikt och ber en annan syster komma in för att agera handhållerska. En liten söt asiatiska kommer in, jag uppfattar att hon heter Mao, men det kan hon väl inte ha gjort?

Boet

2008-08-18T22:49:00.003+02:00

Jag kände fortfarande varenda vrå. Jag tittade efter spindeln som alltid satt i det innersta hörnet i hallen, som att jag verkligen förväntade mig att den skulle vara kvar. På den olivgröna hatthyllan, som jag och pappa satte upp tillsammans, låg fortfarande propparna som jag lämnat kvar. Jag förflyttades tre år tillbaka i tiden. Min gamla etta. Jag kände mig väldigt ensam i livet när jag bodde där och lägenheten blev min förtroliga, vi levde i symbios, parasiterande av varandra. Den gav mig en fristad där ingen utom jag hade rättigheter. Jag försökte återgälda med att sy gardiner, måla om, städa och putsa. Lägenheten står tom nu, och jag har inte bott i den på flera år. Istället för ettan har jag nu en människa som får mig att känna mig trygg vart än jag går.

Bild: Edvard Hopper

Ornitologerna på Djurgården

2008-08-18T13:10:00.004+02:00

Brukar du komma hit ofta? Det blåste som tusan och en snabb motorbåt plöjde genom vågorna på väg in mot Stockholm, så jag sa bara nej, för att kunna höra vad vår guide berättade om juvenila silltrutar. Gruppen fortsatte runt mot Blockhusudden, en liten kille med en lika stor tubkikare ropade skarv! Allas huvuden vände sig upp mot himlen för att titta på storskarven, den var borta innan vi kunnat fånga den i våra kikare. Vi gick vidare till en vik med lugnare vatten för att titta på andfåglar, jaha, gillar du skarvar eller? Han trodde visst att han befann sig i bar kvart i tre en löningshelg. Min syster låtsades vara upptagen med att titta på några sädesärlor. När vi kommit tillbaka till Isbladskärret för att avluta med en titt på hägrarna hade vi också sett bläsand, kricka, snatterand, skäggdopping, sothöna, tornseglare, sparvhök, skogsduva, vitkindad gås, grågås, knölsvan, hussvala, ladusvala och vigg. Jag tycker om namnen på fåglarna, ta bara kricka, känn på det, krriicka. På väg till pumphuset där vi ställt våra cyklar kom mannen uppglidandes längs med oss bärandes sin gigantiska tubkikare på axeln, det är ju ovanligt det här. Min syster var fortfarande ovillig att tala. Vad menar du? Jo, jag tänkte på det här med de unga trutarna, att de är så svåra att artbestämma och se om de är årets eller fjolårets ungar. Det är som med er två, man vet inte hur gamla ni är och vad ni gör här. Liknade han just oss vid trutar?

Bild: Silltrut i Hammarby Sjöstad

Cursed Wednesday

2008-08-13T17:06:00.005+02:00

Så fort jag hade gått upp i morse kändes det att det här skulle bli en sådan där dag som bara kan bli hopplös. Det enda man kan göra, för att den inte ska bli en total plåga, är att förlika sig med att ingenting vettigt kommer att bli gjort.
Jag höll mig stilla hela dagen med hjälp av sändningarna från OS, men i ett olyckligt anfall av tristess började jag företa mig olika saker. Det slutade med svordomar och en cykelhjälm full med sur filmjölk. Nu ska jag inte göra någonting mer idag, förutom att vänta på nästa dag.

Foto: Doisneau

Familjemiddag

2008-08-11T12:03:00.004+02:00

Vi blev bjudna på ost och kex innan kräftorna skulle tas fram. Osten var näst intill övermogen, camemberten var lätt grånad och luktade svagt av ammoniak. På en mattallrik låg en gigantisk bit gorgonzola, den hade börjat flyta ut, som om tyngdkraften blivit den övermäktig. Det blågröna möglet som envist höll sig kvar inom ostens ramar gav den ett utmärglat intryck, den liknade en gammal man med urgröpt ansikte. Till ostbrickan blev vi serverade en osmaklig historia om pappas och hans flickväns senaste festkväll… Jag som nästan aldrig blir packad! Ni har ju aldrig sett mig full, eller hur. Ett tag på restaurangen var jag bara helt borta va. Sen kom hans syrra och hennes brorsa, så tog vi båten,en Rib-båt alltså, å vi var ju helt kalas hela bunten… Ma och K log artigt och skrattade när pappa gjorde korta konstpauser i berättelsen. Jag avbröt efter den tredje turen med båten i en nattsvart skärgård och sa att de var helt dumma i huvudet som körde båten aspackade. Sen var stämningen för kvällen satt.

Moln

2008-08-10T01:28:00.003+02:00

Middag hos pappa. Hela dagen har jag haft lepra, som jag och M kallar det. Lepran kan ta sig olika uttryck, idag handlade det mest om att jag var oresonlig, sur och lynnig. Efter ett mindre snabbt avklarat gräl i morse visste M att det handlade om den stundande middagen hos pappa. På motorvägen mellan Strängnäs och Stockholm nekade jag fortfarande till att det hela så mycket som ens rörde mig i ryggen, samtidigt som jag tjatade att han måste köra fortare, fortare, köra om, köra om, inte låta spöregnet sinka oss, men absolut inte, absolut inte få vattenplaning. Minnet av den uppochnervända kvaddade bilen mellan körbanorna på motorvägen mellan Norrköping och Nyköping var fortfarande i färg, helt klart och tydligt. Om jag sitter alldeles stilla, så att jag känner hur blodet flyter genom mina ådror, kan jag ännu höra hur adrenalinet sprakar och bubblar under huden. M var så lugn, när vi dragit ut den unga (mirakulöst oskadda) killen ur vraket och räddningstjänsten var på väg hade regnet dragit sig undan och himlen var jämnvit som vispad grädde. Jag såg mormors vitlysande kalufs röra sig sakta i baksätet på vår bil, snett parkerad vid vägrenen. Så många bilar, de flöt ihop och blev till en silver-svart-röd-vitmelerad ström. Tillbaka i bilen blev allt så stilla igen. M la sin hand på min och sa att jag klarat mig bra, att allt var bra nu.

Målning: Vincent van Gogh

Bara så

2008-08-07T16:00:00.005+02:00

Efter en veckas ledighet fängslad av regn och sysslolöshet börjar jag slappna av. De saker som tycktes mig övermäktiga för några dagar sedan har sakta börjat förflytta sig mot periferin, minskat i tyngd och densitet. Pappas ointresse inför min person har degraderats till sin vanliga plats i facket ”vardagsmat”. L:s måttligt diskreta kommentarer om hur jobbigt hon har det och hur välbeställt jag och M har det flyger förbi knappt märkbart. Ett lugn vars känsla närmast går att likna vid min barndoms morgonstilla Kalmarsund rullar in över mig. De senaste dagarna har mitt liv varit så befriat från påträngande intryck att jag nu finner min hjärna härligt tom.
Där tog orden slut.

Målning: Magritte

Regnröra

2008-08-05T15:20:00.007+02:00

Jag har semester och det fanns ingen anledning att gå ut i det här vädret förrän jag drog ut allt ur köksskåpen för att omorganisera. Vädret, ledigheten, oförmågan att avsluta städningen och det faktum att M installerat det nya Officepaketet (som jag inte alls än förstår mig på), får mig att känna mig som tretton igen. Men kanske om jag visste hur det var, skulle jag känna mig som sjuttiotvå. Igår när jag stolt visade S min nya kikare och fågelguide kunde jag se mig själv åldras femtio år i hennes ögon.
Tackvare regnet känns den här lite ensamma och oorganiserade semestern inte lika krystad. Nu kan jag få sitta här i min röra och tro att jag skulle ha gjort något storstilat om solen sken.

Att vara med kropp

2008-08-04T11:00:00.005+02:00

Det sticker i mitt vänstra knä. Så fort jag tittar ner på det slutar det, likt en orolig hund som vill varna sin matte. Titta på mig, titta på mig, något är på gång! Men jag ser ingenting, det ser exakt ut som det högra knäet, bortsett från ett gammalt ärr jag fick på en friluftsdag ute vid Drottningholm 1993. Förr var min kropp bara utsida, en ständig följeslagare gjord av vikt, färg och längd. Nu har kroppen vänt sig ut och in (eller var avig sidan utåt från början). Håret hänger platt, solbrännan är ojämn och magen putar, alltmedan jag sitter och talar med mitt knä. Hur är det lilla knä? Var det jobbigt igår? Ska jag kanske ha på mig mina fotriktiga skor idag? Samtalet med knäet avbryts av mina egna hjärtslag. Men hjärtat talar jag inte med, inte i egenskap av blodpumpande muskel, hjärtat är kungen över rätsidan/avigsidan av kroppen. Mitt infantila tal gör sig icke besvär. Jag hämtar min pillerburk.

Själslig ro på fat

2008-07-24T00:27:00.003+02:00

Bland det värsta As mamma vet är när man äter vindruvor en och en istället för att med en liten sax klippa av en kvist i taget. På mitt kakfat börjar klasen med druvor likna ett dött förkrympt träd med några glömda frukter envist hängande kvar. Jag klämmer på varenda en, men rötmånaden är obarmhärtig och alla känns svampiga och är brunaktiga runt de skrumpnande skaften. Jag sa näsvist till A att hennes mamma kanske borde skaffa sig vindruvor av glas så att verkligheten inte skulle inkräkta så på hennes perfekta fruktfat. Men verkligheten har hunnit ikapp mig med nu. Åsynen av mitt fat med blå druvor intrasslade i torkade kvistar gör mig ledsen. Jag ska köpa nya imorgon och lägga min lilla sax med utsirade blommor på bredvid.

08.07.21

2008-07-21T23:49:00.002+02:00

Oftast kan man fly. På ett eller annat sätt går det nästan alltid att göra verkligheten mindre påtaglig. Men i lördags var det omöjligt att vara någon annanstans än just där, mitt i smärtan. A var här och drack billigt vin på balkongen, hennes sorg är den största jag någonsin konfronterats med. A och hennes lidande är hjärtskärande, precis som tusen knivar i hjärtat. Vi körde hem henne genom ett nattyst Söder. Att se på min M ger mig andnöd, det blir så plågsamt uppenbart för mig precis vad hon förlorat. Cigarettröken är utvädrad och glasen diskade, men fortfarande nu är vissheten om livets förgänglighet så närvarande att jag kan ta på den. Jag kan inte sitta en minut längre vid den här flimrande skärmen.

Härliga, förödande dröm!

2008-07-17T11:25:00.002+02:00

Nu är jag nyduschad och fönad, sinnet känns lugnt. Men alldeles nyss var det varmt klibbigt och ångestfyllt. Täcket var uppdraget till hakan och kuddarna låg på golvet. Utanför var det så märkligt tyst, som om jag och lägenheten var inneslutna i ett vakuum. Hjärnan kändes som en blöt svamp och drömmen jag nyss vaknat ifrån höll mitt huvud i ett skruvstäd.
Alltid bryter jag mig in i min barndoms hus, alltid för att återta något som är mitt, alltid blir jag påkommen och bortkörd. De återkommande drömmarna blir motorn som driver runt hjulet. Jag vaknar på morgonen och duschar av mig nattens svett och skam, under dagen blir jag sakta hel igen, bara för att somna igen och drömma.

Ledig måndag

2008-07-14T13:17:00.004+02:00

Sådana här dagar är balkongen räddningen. En ledig dag med tusen saker tänkta att göras, men utan några måsten. Stress, rastlöshet, oro och fridfull ensamhet avlöser varandra i ett oändligt känslomässigt kretslopp. Det är något som jag glömt, jag vet det. Jag har försökt komma på vad det kan vara i flera dagar nu. Har jag glömt att säga till M att jag älskar honom den här veckan? Nej, jag vet att jag sa det i förrgår, när vi promenerade längs kajen. Men det är något viktigt som ligger och väntar på att få sin rättmätiga uppmärksamhet. Vi får reda på det tids nog, när bakslaget kommer och någons missnöje med mig ger mig en sten i magen.

Balkongen är alldeles perfekt idag, solen kommer bara åt min högra fot. Cumulusmolnen är fulländat blomkålsformade, tjocka med guldlysande auror och stålgrå bottnar. En fisktärna med familj har förirrat sig in till stan. De har bosatt sig på vårt hustak och skriker nu åt människor och kråkor som kommer för nära. De borde inte vara här, hoppas de förstår det och flyttar när ungarna blivit större.

Speciella G

2008-07-12T17:31:00.004+02:00

By the way. G has been single for a long time and is now together with a local girl. He seems to be doing quite fine and as far as his physical and mental constitution is concerned, it has gotten much much better lately. I am happy for him.

Min speciella vän G, som inte varit speciell för mig på många år, har nu mage att dyka upp. Genom sin kamrat T har han sakta smygit sig på, utan att ta notis om min motvilja till interaktion. De tror att de är smarta, att jag inte ser hur de tålmodigt byggt upp det här scenariot i månader. Jag ser det, och jag faller platt inför det. Jag vet att jag inte vill, att det i den här kroppen inte finns det minsta begär efter kontakt. Men när någon ber om ord, och inget annat hinder finns än min egen ovilja, då är det så svårt så svårt att säga nej, bara för sin egen skull.

Nästa gång ska jag vara självsk och låta glömt vara glömt. Basta!

Utökning av familjen

2008-07-08T16:49:00.005+02:00

Över lunch fick jag träffa pappas nya flickvän. Min värld, märkligt höstdunkel av för mycket betablockerare, krockade med deras uppenbarelse. Hon var vacker i sitt väl underhållna åldrande, precis så som anstår en lagom välbärgad kvinna. Att underrätta mig om hur hon redan 1998 införlivat karaktärerna i ”Sex and the City” i sin innersta vänkrets var överflödig information. Pappa sprudlade och talade om deras planer för resten av sommaren, medan hon tillsynes besvärat betraktade sina gyllene loafers. För att i nästa ögonblick halvt resa sig ur clubfåtöljen och upphetsat utbrista; “Har du inte körkort! Det var inte mycket till självständighet!”, mot mig.
Trots sin illa utvecklade medvetenhet om händelser utanför den omedelbara egna sfären uppfattade pappa det potentiella hotet mot den inbillade familjefriden. Hans skinn, som blivit slappt av alltför snabb viktminskning, tycktes dansa under hans haka och höjda armar när han febrilt försökte stävja min och Es stridslystnad.

Det blir spännande att träffade dem igen. De är så långt ifrån min egen värld, höstdunkel eller ej. Varje möte ger mig tankestoff i veckor därefter.

Fredagsljud

2008-07-04T13:51:00.006+02:00

Min fredagsförmiddag i sängen ackompanjeras av det rofyllda ljudet av gardinen som rör sig av och an i vinden. Jag hoppas ni hör det.

Hjärnstorm

2008-07-03T12:06:00.001+02:00

Sedan några månader tillbaka har jag fått migrän. Jag har inte lärt känna den än. Således kommer den som en överraskning, poff. Det händer ganska ofta. Eftersom jag inte vet hur jag ska kontrollera den har den börjat äta på mig psykiskt, den reducerar mitt självförtroende och bryter ner all känsla av psykisk och fysisk styrka. Jag visste inte att fulhet kunde uppstå som en biverkning av migrän.
Idag är jag ledig, jag har öppnat upp i alla rum. I lägenhetens mitt, där alla rum och vrår möts, skapas passadvindsliknande virvlar. Där ska jag stå. Men bara så länge jag kan undvika tussarna av hår och damm, som hjälpts fram av min förmiddagsstorm.

Först

2008-07-02T01:33:00.001+02:00

När E talar om L säger hon alltid ”min bästa vän”. I början tyckte jag att det var gulligt och lite naivt. Ett uttryck som förenklar relationen till småskolenivå, skalar av den så att bara den innersta essensen finns kvar, och där för alla att se. Det här är min vän, min bästa vän.
Men det känns inte vidare gulligt längre, utan mer som en elak pinne i ögat. Det här är min bästa vän, och det är inte du. Kontakten och samspelet med andra människor kan vara komplicerat, jag tycker att det alltid är det. Komplicerat, oumbärligt och utomordentligt härligt. Det är därför jag måste skriva om det. Det är det jag andas, på gott och ont.