Min skådespelarkarriär

Jag tänkte att kanske var jag en av dem som ovetandes gick omkring och dolde en stor talang. En gåva som, om den bara fick chansen, snabbt skulle utvecklas och förvandla mig till ett förvuxet underbarn. Min lilla oordnade men ändå stadigt pulserande estetiska ådra skulle få leda vägen till var i kroppen jag antog mig hysa denna talang. Med en väderpinne i vardera hand slöt jag ögonen och sonderade det innerstas terräng. Aha! Teater! Tänk er, en ung kvinna som stapplande läser sina första repliker, först osäkert sedan med mer och mer känsla. De andra deltagarna och läraren tittar storögt på och nästan kvider av det realistiska framförandet. Men, hur kan hon...? Åh, så bra hon är… Hon är ett underbarn!
Talangen visade sig ligga mycket djupt ner och lite väl dolt, så jag tröttnade. Nu ska jag bli lärare istället, en sorts lärar-väderpinne som lyfter fram otaliga talanger i varenda unge hon ser.

Bild: E.O. Hoppé

Utanför tullarna

Lördagens Speedway var det inte tal om att missa. Jag arbetade upp ett genuint intresse och gjorde M´s far på gott humör med ingående frågor om sportens alla regler. Min alldeles nyvunna känsla av att befinna mig sida vid sida med landsortsbefolkningen (ingen kan väl mena att Speedway är en blomstrande innerstadssport) bleknade fullständigt ikapp med sportens utdragna tävlingsregler. I pausen mellan det sista heatet och A-finalen ändrades plötsligt musiken i högtalarna runt banan. Jarvis Cockers brittiska poprock fick de röd- och vitmålade polska supportrarna att dansa på läktaren, om man tittade noga kunde man se hur de höll knäna tätt ihop och svajade fram och tillbaka precis som Jarvis. En och en gick förarna fram till de lättklädda tjejerna för att välja gul, vit, blå eller röd bana medan den sista versen slungades ut över Prag; Sing along with the common people, sing along and it might just get you thru'. Laugh along with the common people. Laugh along even though they're laughing at you and the stupid things that you do. Jag veknade, frågade L om det inte var dags att preparera den söndersladdade banan och tänkte att hundutställning i Västerås inte var så dumt i alla fall som söndagssysselsättning.

Ingenting utan någonting

I ett meddelande skrev jag utan vidare verklighetsförankring att döden på något sätt kändes närmare än vad den brukar. Min dramatiska dödsinkännande själ visade sig ha något så creepy klärvoajant som en fungerande intuition. På tunnelbaneperrongen vid Globen låg en man omringad av gul- och grönklädda människor. Hans skjorta var sönderklippt fram och mot det bara bröstet trycktes två händer kraftfullt och rytmiskt. Utan att höra det så hörde jag hur mannens revben knakade och gnällde under händernas tyngd. Sjukhusserier har invaggat mig i en falsk trygghet om hur sådana här saker ska se ut. Jag som hade hoppats på att vissa mer obehagliga erfarenheter skulle kunna göras genom rutan.

Bild: Weegee

Högmod är min käraste synd

Ibland när jag bara går omkring och är kan ett infall plötsligt göra sig hört och pockande kräva att något ska berättas. En längtan efter ett absurt och oegennyttigt skrivandet fyller upp mig med en känsla av att jag är god, speciell, intellektuell, på det hela taget en behaglig och intressant människa. Självklart skriver jag aldrig något vid de här tillfällena av okontrollerad hybris. Det finns ingenting att skriva, hjärnan är tom så när som på några enstaka skramlande bokstäver. Känslan är en hopkokad sinnebild av hur jag tänker mig att riktiga författare (som tillexempel Jenny Diski) går omkring och känner sig hela dagarna, en idols egenskaper som jag självvådligt applicerar på min egen person. Hur som så brukar mitt huvud krampaktigt ändå försöka komponera något av de ensamma satar som lämnats kvar efter att håligheten bakom tinningarna blåsts tom. Det blir alltid samma sak, inte ens en mening långt. Varje gång vacklar jag omkring i min kletiga pöl jag lånat av Narcissus och plockar upp orden, i fyra dagar… Jaha. Det gör mig galen. Men frustrationen över att inte ta sig längre än till tre korta ord dekapiterar min hybris effektivt och låter mig åter tryggt vandra på medelmåttans gyllene väg.

Bild: John William Waterhouse

Människor emellan

Inget stör mig så som vibrationer från en annan människas tvångsmässigt darrande ben. Skakningarna sprider sig i deras dallrande kroppar, fortplantar sig ner i deras säten, springer vidare i sätets konstruktion som mikroskopiska myror bärandes väldiga vikter på jakt efter min sits. Där letar sig skälvningarna fram till mitt hälsosamma kvinnohull och får lår, gäddhäng och bröst att ofrivilligt göra små rytmiskt spastiska hopp.

Bild: Bruce Davidson

Ungefär en långsam kaffekopp efter Stokksund

Att låta resan förbli en resa under hela semestern gjorde min tids- och platsuppfattning till en behaglig förvirrande röra.

Den svenska fakiren

Med bara en tunn sjal om mig sitter jag nu här alldeles loj och perplex. I handen har jag ett sådant där genomskinligt köpepåskägg vars innehåll mekaniskt förs in i munnen som öppnas och stängs, öppnas och stängs. Ryggen värker och bränner på ett behagligt sätt och jag tror mig ha funnit min nya drog. Aldrig förr har jag så effektivt kunnat låta huvudet fyllas av ingenting. Det vill säga om man med ingenting menar den ständigt föränderliga smärtan av 6000 taggar som pressas in i ryggen.

Din dumma sill

Idag måste jag vara försiktig. Är man lätt lurad till månen måste man hålla i hatten en dag som den här. Förra året blev jag enormt upprörd över att Skistar skulle täcka över hela liften och nedfarterna i Hammarbybacken med reklamförsett glas. På sommaren skulle den växthusliknande anläggningen användas till att odla druvor i.
Nu ska jag äta min dinkelgröt med ett mycket kritiskt öga på tidningen, antagligen kommer jag välja ut fel artikel för skämtet. Jag är lustigkurrens dröm.