Själslig ro på fat

Bland det värsta As mamma vet är när man äter vindruvor en och en istället för att med en liten sax klippa av en kvist i taget. På mitt kakfat börjar klasen med druvor likna ett dött förkrympt träd med några glömda frukter envist hängande kvar. Jag klämmer på varenda en, men rötmånaden är obarmhärtig och alla känns svampiga och är brunaktiga runt de skrumpnande skaften. Jag sa näsvist till A att hennes mamma kanske borde skaffa sig vindruvor av glas så att verkligheten inte skulle inkräkta så på hennes perfekta fruktfat. Men verkligheten har hunnit ikapp mig med nu. Åsynen av mitt fat med blå druvor intrasslade i torkade kvistar gör mig ledsen. Jag ska köpa nya imorgon och lägga min lilla sax med utsirade blommor på bredvid.

08.07.21

Oftast kan man fly. På ett eller annat sätt går det nästan alltid att göra verkligheten mindre påtaglig. Men i lördags var det omöjligt att vara någon annanstans än just där, mitt i smärtan. A var här och drack billigt vin på balkongen, hennes sorg är den största jag någonsin konfronterats med. A och hennes lidande är hjärtskärande, precis som tusen knivar i hjärtat. Vi körde hem henne genom ett nattyst Söder. Att se på min M ger mig andnöd, det blir så plågsamt uppenbart för mig precis vad hon förlorat. Cigarettröken är utvädrad och glasen diskade, men fortfarande nu är vissheten om livets förgänglighet så närvarande att jag kan ta på den. Jag kan inte sitta en minut längre vid den här flimrande skärmen.

Härliga, förödande dröm!

Nu är jag nyduschad och fönad, sinnet känns lugnt. Men alldeles nyss var det varmt klibbigt och ångestfyllt. Täcket var uppdraget till hakan och kuddarna låg på golvet. Utanför var det så märkligt tyst, som om jag och lägenheten var inneslutna i ett vakuum. Hjärnan kändes som en blöt svamp och drömmen jag nyss vaknat ifrån höll mitt huvud i ett skruvstäd.
Alltid bryter jag mig in i min barndoms hus, alltid för att återta något som är mitt, alltid blir jag påkommen och bortkörd. De återkommande drömmarna blir motorn som driver runt hjulet. Jag vaknar på morgonen och duschar av mig nattens svett och skam, under dagen blir jag sakta hel igen, bara för att somna igen och drömma.

Ledig måndag

Sådana här dagar är balkongen räddningen. En ledig dag med tusen saker tänkta att göras, men utan några måsten. Stress, rastlöshet, oro och fridfull ensamhet avlöser varandra i ett oändligt känslomässigt kretslopp. Det är något som jag glömt, jag vet det. Jag har försökt komma på vad det kan vara i flera dagar nu. Har jag glömt att säga till M att jag älskar honom den här veckan? Nej, jag vet att jag sa det i förrgår, när vi promenerade längs kajen. Men det är något viktigt som ligger och väntar på att få sin rättmätiga uppmärksamhet. Vi får reda på det tids nog, när bakslaget kommer och någons missnöje med mig ger mig en sten i magen.

Balkongen är alldeles perfekt idag, solen kommer bara åt min högra fot. Cumulusmolnen är fulländat blomkålsformade, tjocka med guldlysande auror och stålgrå bottnar. En fisktärna med familj har förirrat sig in till stan. De har bosatt sig på vårt hustak och skriker nu åt människor och kråkor som kommer för nära. De borde inte vara här, hoppas de förstår det och flyttar när ungarna blivit större.

Speciella G

By the way. G has been single for a long time and is now together with a local girl. He seems to be doing quite fine and as far as his physical and mental constitution is concerned, it has gotten much much better lately. I am happy for him.

Min speciella vän G, som inte varit speciell för mig på många år, har nu mage att dyka upp. Genom sin kamrat T har han sakta smygit sig på, utan att ta notis om min motvilja till interaktion. De tror att de är smarta, att jag inte ser hur de tålmodigt byggt upp det här scenariot i månader. Jag ser det, och jag faller platt inför det. Jag vet att jag inte vill, att det i den här kroppen inte finns det minsta begär efter kontakt. Men när någon ber om ord, och inget annat hinder finns än min egen ovilja, då är det så svårt så svårt att säga nej, bara för sin egen skull.

Nästa gång ska jag vara självsk och låta glömt vara glömt. Basta!

Utökning av familjen

Över lunch fick jag träffa pappas nya flickvän. Min värld, märkligt höstdunkel av för mycket betablockerare, krockade med deras uppenbarelse. Hon var vacker i sitt väl underhållna åldrande, precis så som anstår en lagom välbärgad kvinna. Att underrätta mig om hur hon redan 1998 införlivat karaktärerna i ”Sex and the City” i sin innersta vänkrets var överflödig information. Pappa sprudlade och talade om deras planer för resten av sommaren, medan hon tillsynes besvärat betraktade sina gyllene loafers. För att i nästa ögonblick halvt resa sig ur clubfåtöljen och upphetsat utbrista; “Har du inte körkort! Det var inte mycket till självständighet!”, mot mig.
Trots sin illa utvecklade medvetenhet om händelser utanför den omedelbara egna sfären uppfattade pappa det potentiella hotet mot den inbillade familjefriden. Hans skinn, som blivit slappt av alltför snabb viktminskning, tycktes dansa under hans haka och höjda armar när han febrilt försökte stävja min och Es stridslystnad.

Det blir spännande att träffade dem igen. De är så långt ifrån min egen värld, höstdunkel eller ej. Varje möte ger mig tankestoff i veckor därefter.

Fredagsljud

Min fredagsförmiddag i sängen ackompanjeras av det rofyllda ljudet av gardinen som rör sig av och an i vinden. Jag hoppas ni hör det.

Hjärnstorm

Sedan några månader tillbaka har jag fått migrän. Jag har inte lärt känna den än. Således kommer den som en överraskning, poff. Det händer ganska ofta. Eftersom jag inte vet hur jag ska kontrollera den har den börjat äta på mig psykiskt, den reducerar mitt självförtroende och bryter ner all känsla av psykisk och fysisk styrka. Jag visste inte att fulhet kunde uppstå som en biverkning av migrän.
Idag är jag ledig, jag har öppnat upp i alla rum. I lägenhetens mitt, där alla rum och vrår möts, skapas passadvindsliknande virvlar. Där ska jag stå. Men bara så länge jag kan undvika tussarna av hår och damm, som hjälpts fram av min förmiddagsstorm.

Först

När E talar om L säger hon alltid ”min bästa vän”. I början tyckte jag att det var gulligt och lite naivt. Ett uttryck som förenklar relationen till småskolenivå, skalar av den så att bara den innersta essensen finns kvar, och där för alla att se. Det här är min vän, min bästa vän.
Men det känns inte vidare gulligt längre, utan mer som en elak pinne i ögat. Det här är min bästa vän, och det är inte du. Kontakten och samspelet med andra människor kan vara komplicerat, jag tycker att det alltid är det. Komplicerat, oumbärligt och utomordentligt härligt. Det är därför jag måste skriva om det. Det är det jag andas, på gott och ont.