Oftast kan man fly. På ett eller annat sätt går det nästan alltid att göra verkligheten mindre påtaglig. Men i lördags var det omöjligt att vara någon annanstans än just där, mitt i smärtan. A var här och drack billigt vin på balkongen, hennes sorg är den största jag någonsin konfronterats med. A och hennes lidande är hjärtskärande, precis som tusen knivar i hjärtat. Vi körde hem henne genom ett nattyst Söder. Att se på min M ger mig andnöd, det blir så plågsamt uppenbart för mig precis vad hon förlorat. Cigarettröken är utvädrad och glasen diskade, men fortfarande nu är vissheten om livets förgänglighet så närvarande att jag kan ta på den. Jag kan inte sitta en minut längre vid den här flimrande skärmen.
4 kommentarer:
Jag förstår. Vilken vacker bild - får jag låna den. Så vackert du skriver. A-M
Tack! Bilden får du gärna låna, men snarare av Magritte än av mig.
Jag vet verkligen precis vad du menar. Plötsligt ser vi förgängelsen runt omkring oss i allt det som vi fortfarande har. Och det känns som att drunkna. Som att inte kunna ta ett enda steg till. Och det är märkligt hur vi gör det. Hur vi fortsätter gå.
Jag lånade bilden. Ska länka till dig också.A-M
Skicka en kommentar