Amerikabreven del 2 eller Guldet blev till sand

Han sträckte fram en kallsvettig hand med hjälp av en arm som bara verkade löst fastsatt på den seniga kroppen. Hans långa hals slutade tvärt vid ett litet runt huvud och ansiktet log utan att kunna dölja den utmattade personen bakom. Han skulle ge sig iväg när jag kom men han somnade ideligen över sin fransk-engelska parlör. G försäkrade honom om att han inte störde vårt tentapluggande om han la sig en stund ovanpå den bäddade barnsängen. En timme senare smög han ut ur rummet, knäppte jackan ända upp i halsen och frågade G om det var kallt samtidigt som han drog på sig ett par nyputsade skor. It was very nice to meet you. I hope we will meet again. Han levererade fraserna prefekt. Om jag inte hade tjuvkikat i den lilla parlören och sett bilden på två konverserande män i tropikhattar hade han kunnat lura mig att fortsätta prata engelska som han inte skulle förstå. Så gick han för att möta upp de andra papperslösa som inte heller kan åka hem tomhänta.