måndag 29 december 2008

Jag är inte beroende, bara rastlös.


Den sista ursnusade snusen ligger kvar ovanpå snusdosan. Den bidar sin tid där, jag vet inte om det är ett resultat av lathet eller separationsångest. Den är ju inte bara dosans sista prilla utan den sista i livet. Så är tanken och så ska det nu vara. M’s pappa slutade snusa för många år sedan, han hade lovat att de skulle bli kvitt nikotinet tillsammans. Dyra nikotintuggummin som smakade skit köptes i mängder för att stävja parets sug. M’s far är ekonomiskt lagd och bytte snart ut tuggummina mot vanliga Toy. Han lägger dem i en tom snusdosa för bästa placeboeffekt. På juldagen blandades våra dosor ihop, jag såg hur han andades in lite extra när de blöta prillorna såg dagens ljus.

torsdag 18 december 2008

Dickens á la 2008


Hans händer skakade och jag skulle precis erbjuda mig att ta bort folien från flaskans kork när den till slut lossnade. Det var en magnumflaska, som pappa sparat i två år i väntan på just det här. Han höll den som ett barn med en ostadig hand om flaskhalsen. Den dyra champagnen skvätte på bordet och de fula men oersättliga glasen klirrade nervöst mot varandra. Han talade febrigt om hur affären som nästan fått honom att förlora allt nu gått i lås. Hans lättnad antog fysisk form och gjorde luften tjock. Han försökte samla sig för att nyktert kunna berätta, men bara vissa ord tog sig fram till mina hörselgångar, resten fastnade kring pappas darrande haka och blanka panna; Oslo… cement… Dubai… arvode… grön kvist. Vi i delade ut julkappar. Alla fick varsitt kuvert innehållande egengjorda presentkort på stora summor, pengarna rullar snart in. Av mig och M fick pappa en fin whiskey, han blev glad och öppnade den på en gång. Sen åt vi sushi.

onsdag 10 december 2008

Hur ska vi lösa det här med den fuktiga kylan?


Persefone kämpade för livet men föll ändå i Hades klor. Väl nedkommen i dödsriket förfördes hon av det gudomligt läckra granatäpplet, precis så som jag blir förförd nu. Jag skalar mitt granatäpple och låter fröna ramla ner med ett ljuvt klirrande i glasskålen. Min ypperliga logik säger åt mig att äta upp vartenda frö av fruktbarhetens skatt. Om ni märker att allt blir lite ljusare och lättare imorgon så är det bara jag som räddat Persefone ur underjorden.

måndag 8 december 2008

Möte utan att träffas.


Klockan var halv ett på natten och det ömsesidiga ignorerandets konst nådde oanade höjder. Jag hade min bok i handen och turen att se henne innan det var försent. Jag hejdade impulsen att stanna tvärt och tvingade mig att med boken framför ansiktet fortsätta och luta mig mot pelaren som hon stod på andra sidan av. Jackan och halsduken blev kvävande varma. Snart kommer hon se mig! Jag stod kvar och slängde nonchalant med luggen och såg till att vända blad i boken när jag borde hunnit läsa klart sidan. Hon såg mig! Boken blev mycket intressant, näsan nuddade nästan bokens blad för att dölja mitt röda upphetsade ansikte. Kommer hon hitåt? Inget hände. Vi gick på tåget på varsin sida om en man. Likt ett barn som intensivt önskar sig något bad jag tyst att hon skulle vilja se mig, knacka på bokens omslag och le med hela kroppen. Inget hände.

Bild: Isadore Weiner

måndag 1 december 2008

Det började med torra läppar


Arméns hudsalva som jag använder till läpparna vid sängdags har sin givna plats på sängens huvudgavel. Igår kväll råkade den ramla ner mellan väggen och gaveln och kilades fast halvvägs ner mot golvet. Det närmaste föremålet som var smalt nog att få in i springan var Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, en tunn pocketbok ur Delfinserien. Ur boken ramlade ett litet bokmärke i form av en gubbe med hatt, gjord av en gul post-itlapp. När jag bläddrade vidare i boken så fanns där fler post-itlappar med små meddelanden på, med ens kände jag mig som Gilbert i en av Laura Trenters böcker. Jag kunde se på handstilen att de var K som skrivit lapparna men kunde inte alls minnas att jag sett det här förut. Lappen på första sidan var daterad till den sjunde september, för sju år sedan. Jag tittade in i en annan tid, ett annat liv och kände mig plötsligt som en inkräktare i min egen historia.




torsdag 27 november 2008

Skör i själen


Förr när jag fortfarande fick besöka ungdomsmottagningen fanns det en kurator där som jag brukade gå dit för att träffa. Mitt huvud var som en soptipp, flera års skit låg kvar och drällde, ingen ordning alls, vackra föremål slängda av misstag låg under hårda ord och smutsiga trasor. Efter några år när allt på soptippen var sorterat ordentligt, med goda ting i framkant och nedtryckande smuts bakerst och underst, satt jag åter hos henne i den blå clubfåtöljen oförstående över varför det ändå kändes som en soptipp inuti. Hon gav mig en näsduk, lyfte upp det stora svarta håret precis som hon brukade göra, som för att rycka upp sig lite. Du är skör i själen, det behöver inte vara mer än så, säg till dina vänner att du är skör i själen att du inte kan just nu…
Nu är jag där igen, jag är skör i själen, jag klarade inte av att skriva tentan, klarade inte en massa saker. Men jag älskar att hon gav mig ord för det.

måndag 24 november 2008

Ge mig styrka


Jag är egentligen mest arg för att jag inte har nog skäl att vara arg. Så medan jag väntar på att denna förståeliga men etiskt opassande ilska ska lägga sig roar jag mig med att förbanna en del saker, så som: opedagogiska lärare på den pedagogiska institutionen (bara denna motsägelse får det att brännas bakom ögonlocken), inkompetenta studiekamrater, och avsaknaden av gruppindelningar efter IQ och studieerfarenhet.

söndag 23 november 2008

Min själ tror att snö är det samma som balsam.


Jag vill ut i skogen, den fattas mig. På M’s min kunde jag avläsa att han inte riktigt förstod var denna plötsliga längtan kom ifrån. Innan käcka repliker om en fjärde generationens stockholmare kom över hans läppar förklarade jag att jag alltid ville vara i skogen, det var bara att jag sällan lyckades erinra mig om detta.

torsdag 20 november 2008

Det fina i kråksången


Jag har det bättre en alla andra cp’n, jag är ett lycko-cp! Vi har haft grupparbete idag, det gick bra. Roligast var det att jobba med ett lycko-cp.

tisdag 18 november 2008

Det obekväma i att vara hundra mot en


Jag är matt, föreläsningen tog musten ur mig. Föreläsaren är väldigt kunnig och det började bra, han mumlade inte alls lika mycket som sist. Men aj, aj, tyvärr är det inte långt mellan niondeklassare och lärarstudenter. Hur säger man att någon är fit fast i plural, jo fitta så klart. Sen var han förlorad, när micken la av och den etthundrafjärde bilden över Bourdieus fält klickades fram var hälften av åhörarna borta. Jag insåg själv där jag satt längst upp i aulan att jag bara stannade på grund av hans delvis nedärvda kulturella kapital. Kanske gör jag honom en otjänst genom att sitta kvar, tänka om alla alltid har suttit kvar och det är därför hans förläsningar inte blivit bättre än så här? Jag satt kvar i alla fall, för jag har samma undergivna respekt, präglad av rädsla, för Olof Palme som jag har för Ingemar Bergman.

måndag 17 november 2008

Jag, M och bilen


Jag har varit utanför Stockholm i helgen. Jag hade glömt hur vackert det är där ute. Euforiskt skakad över naturens skönhet glömde jag min mobil i ett hus, på ett gärde, mellan Hällekis och Medelplana. Det var skönt, att inte vara kontaktbar är en alltför oupplevd känsla.

torsdag 13 november 2008

Tidens stillastående fart


Jag misstänker att M har drabbats av en fyrtioårskris. Eller så försöker han kanske bara upprätthålla status quo, då fast jobb på kontor, en presentabel lägenhet och skaffa-barn-samtal inte är förenliga med hans image á la friflygande tjugoåring. Således har trettioårskrisens Mustang bytts ut mot en offroad motorcykel. Jag har redan försäkrat mamma om att jag aldrig ska sätta mig på den. Tre saker har hon uttryckligen förbjudit mig att göra; prata med scientologerna, sola solarium och åka motorcykel. Efter som min kära mor har varit så sparsam med förbud har jag lydigt hållit mig undan pratglada scientologer, blinkande solarium och vrålande motorcyklar. Jag har aldrig riktigt förstått det här med ålderskriser, var de kommer ifrån. Men det kanske är för att jag aldrig haft en åldersrelaterad kris, jag har inte behövt det eftersom jag varit upptagen med andra kriser; pappakriser, kompiskriser, identitetskriser, brustet-hjärtakriser, boendekriser, viktkriser…

Bild: Klimt

tisdag 11 november 2008

Ut-värd-ering


Jag har en vän som inte vill vara min vän. Så nu funderar jag på hur det egentligen hänger ihop, jag trodde att vänskap i sin grund alltid var ömsesidig, liksom av naturen. I går när jag lagt mig i sängen för att inte sova, korvade jag ihop lakanen och bestämde mig för att göra mitt yttersta för att vara snäll, omtänksam och tolerant nästa dag. För kanske har jag missuppfattat alltihop. Kanske omsluts jag av en dimma som förvränger alla mina sinnen och får mig att tro att jag är något som jag inte är.

Bild: Boubat

fredag 7 november 2008

Värmande ord


Jag missade tåget och stod frysande fantiserandes om en varmluftsfläkt under jackan, föga anandes att värmen annalkades längre bort på gatan. Den tjugoåriga tjejen stegade upp på plattformen med bestämda steg. Högljutt rapade hon ur sig långa eländiga haranger; Jag fattar inte hur folk kan bo här, det här är ett jävla pisställe! Containrar överallt på varenda jävla trottoar! Det är ett jävla horungeställe, jag tänker aldrig mer sätta min fot här igen! Dessutom är alla som bor här också jävla horungar! Jag höll på att ramla ner på spåret. Kinderna började blossa av indignation och drömmen om värmefläkten var som bortblåst, jag lossade på halsduken och kände hur klänningen blev fuktig under armarna.
Jag har svårt med fula ord och svordomar, det liksom pirrar i tårna och kryper i skinnet när det blir för mycket. Värst är det när min lillasyster svär, då skär det som naglar mot en griffeltavla i öronen. Men å andra sidan finner jag det magstarkt att hon överhuvudtaget vuxit upp, när hände det? Nu har hon dessutom gift sig och bor med sin man i en förort. Jag antar att det är dags att släppa taget.

Bild: Lisette Model

tisdag 4 november 2008

Jaha


Min pappa är som han är, han kommer aldrig att förändras. På det sättet är han nog det mest konstanta i mitt liv. Eftersom han saknar just förmågan att förändras är han också ensam och ledsen. Oftast kan jag inte göra något åt det, för det inte är mig han söker. Men på söndag är det fars dag och jag känner hur det kliar i kroppen av en kombination av snälldottersjuka och upphetsning över att jag faktiskt skulle kunna göra honom glad just den här dagen eftersom att det är precis det han förväntar sig. Jag ringde och efter sedvanliga artiga fraser frågade jag, har du något speciellt för dig på söndag kväll? Alldeles uppenbart hade frågan en väldigt gissningsbar fortsättning. Nja, började han, jag tänkte att det skulle vara en jättebra fars dagpresent om din Storasyster ville bjuda mig på middag. Jaha, det var det. Nu kliar det inte längre.

Bild: Edward Hopper

måndag 3 november 2008

Har någon sett mina vingar?


När jag var liten kunde jag flyga. Jag flög alltid på natten när alla sov, spände lårmusklerna och hoppade. Svävandes precis under taket tog jag mig runt i huset genom att veva med armarna som att jag simmade. När jag blev trött vevade jag mig tillbaka till mitt och Es rum och somnade. Ibland öppnade jag fönstret i barnkammaren, plockade upp några dockor och flög ut för att leka. Det var så bra att kunna flyga när man behövde smyga. Jag hade glömt bort att jag kunde flyga. Jag förstår inte hur jag kunde glömma det, känslan av att allt var möjligt, att jag hade något som ingen annan hade.

fredag 31 oktober 2008

Fredagsbekännelse


Idag har jag tänkt politiskt inkorrekta och elaka tankar hela dagen. Konsekvensen av detta sprider sig nu som en obehaglig smak i munnen. Om ni gått på dagis och blivit serverade nyponsoppa och skorpor med kaviar på, vet ni precis vilken smak jag syftar på. Det började med en rullstolsbunden tjej i min nya klass och hennes assistent, jag är ledsen men hissen är trasig,jag kommer inte ner, ni måste vänta med ert kaffe. Stafettpinnen togs över av en ynklig tjej med tunn röst och alldeles utomordentligt dumma uttalanden, jag tror liksom att en skolchef är typ som en chef över en skola. Jag vet, det bådar inte gott för en blivande pedagog. Framför mig ser jag min väldigt 53-årige seminarieledare mässa, god jord. Lyssna nu, jag säger det igen. God jord, allt måste hamna i god jord. Alldeles nyss började jag eftermiddagen med en vit lögn för att kunna gå hem och tvätta. Vad kan jag säga, har ni någonsin lagt ert huvud på ett nytvättat struket örngott med krusade band?

Bild: Tamara de Lempicka

söndag 26 oktober 2008

På havet, fast i en liten ask.


Oregerlig fylla, brist på hämningar och min egen person i ett alldeles för nyktert tillstånd drev mig bort från dansgolven och in bland de lugnare labyrintartade korridorerna. Efter att ha inspekterat alla däck upptäckte jag att korridorerna på bildäck bara var knappt en tredjedel så breda som korridorerna uppe på kaptensdäck. Att gå upp och ner i alla trappor och samtidigt väja för ölflaskor och armar som plötsligt for ut framför mig, gjorde benen darriga och en cigarett nödvändig. På en låda med, flyvästar i, satt en ung kille med en cigarett i mungipan, jag bad honom om en. Han slirade rejält, det märktes att han försökte skärpa till sig så fort han insåg att jag inte var full eller försökte ragga, det var sött. Han bad om ursäkt en gång till för att cigaretten var platt och sprang bort mot hissen. Jag letade rätt på L för att se om läget fortfarande var under kontroll. Hon stod i ett hörn och svor över något. Jag köpte en räkmacka åt henne och letade reda på hennes hyttnyckel en fjärde gång. Ute på däck blåste kjolen upp och mascaran började rinna av regnet. Jag blev rädd att vinden skulle göra kjolen till en ballong som skulle lyfta mig över relingen och ut i det dånande mörkret.

onsdag 22 oktober 2008

Partiklar som blir till människor


Min näsa är full med barndom. Doften sitter kvar i näshåren, jag försöker andas försiktigt, för att inte tappa bort den. I kvarteret bredvid mitt bor en tjej som enbart med sin uppenbarelse kan skapa en lekande sommarvind i mitt hår, varm trygghet i mitt hjärta, brunbrända ben och svala klippor. Nyss på tvärbanan visste hon precis vem jag var, fast jag blivit vuxen. Och jag visste precis hur hon doftade om somrarna, när hennes milda parfym blandades med doften av varm hud och röken från en cigarett.

tisdag 21 oktober 2008

Under hökens alla vingar


Jag tycker om att stå på skolgården, breda ut armarna och ropa, kom alla barn! Och se hur de då kommer springande över skolgården, från vartenda hörn, några glada, några ledsna, några blöta och några trötta. Att höra visselpipan och se tjugofem sexåringar, som är som bara sexåringar kan vara, hoppandes, skuttandes och dragandes mot mig och mina armar.

söndag 19 oktober 2008

Utan hjärna försmäktar jag


En underbar kaka gjord på minst 500 gram vit choklad har lagt ett fluffigt täcke över min söndagskväll, en perfekt avslutning på en schizofren vecka. Att umgås med sexåringar hela dagarna har haft flera spännande effekter. Det verkar som att min förmåga att tänka på ett mer sammansatt sätt har gått förlorad, logiska resonemang faller sönder innan de skapats. Min ena framtand känns lös och det kliar i benen. Den här förändringen av min intelligens kommer något olägligt då jag ska lämna in en hemtenta nästa vecka och har även andra tankekrävande projekt på gång. Det tycks varit universums yttersta vilja att se mig lägga krokben för mig själv den här veckan. Den oskrivna hemtentan jagade effektivt fram min mörka vän, en hel dag försvann i ett töcken och en kväll framhärdades på toalettens svala golv. Nu är migränen borta. Istället för att skriva på tentan sitter jag nu och undrar över hur många hjärnceller jag förlorat den här veckan. Jag är övertygad om att migränattacker äter hjärnceller. Det finns en varg i en håla bakom ögat som äter små grå hjärnceller, det är därför det gör så ont.

Bild: Magritte

lördag 11 oktober 2008

Guld eller deg


M brukar kalla mig för klimpen. Idag frågade jag om han då menade klimp som i guldklimp, eller mer som sopptillbehöret klimp. När jag förklarat vad det var för något, sa han retsamt att det var just det han menade. Men det är klart, om jag känner mig lite degig, varm och mätt så kan jag ju vara en klimp också. Vid närmare eftertanke så är det ju egentligen mycket trevligare att vara mjuk och varm än hård och kantig.

onsdag 8 oktober 2008

Studiebesök


Jag är ingen humanist, jag har lurat alla och mig själv, jag är ett borgarsvin, rädd för de vilsna ungdomar mitt samhälle skapat. För allt jag mindes var hur P försvann så fort benen bar honom medan jag vilsen och rädd såg hur två killar, som brukade kalla L för rakad hora, trängde upp S mot väggen och tryckte upp en tändare i hennes ansikte.
Dalen var min barndoms förbjudna plats, fylld av exotiska människor med gigantiska vackra kjolar, mängder av lekande ungar och en ungdomsgård fylld av aktivitet och en bullbakande A-M. Men det var uppenbarligen inte en plats att lita på. För att kunna gå till ungdomsgården på tisdagar, för att spela teater, hade vi med en fritisledare som eskort, året efter fick jag själv agera livvakt åt min lillasyster. Min egen familj lämnade Pärongården för ett sekelskifteshus på andra sidan tunnelbanespåret då pappa oroligt börjat iaktta den växande skaran vilda småungar. Ensam gick jag aldrig längre än till biblioteket, nära Ica och tunnelbanan.
Jag är inte rädd ute på stan, sena nätter och skumma gränder låter jag inte bekomma mig. Men en kombination av ett barns fantasi, en dominant pappas fördomsfulla korvstoppning, några olyckliga incidenter och denna eviga rädsla för det som är annorlunda och okänt, gjorde mig ängslig och nervös när jag gick mot Gården häromdagen. Utanför byggnaden tvekade jag lite inför att gå in i min ungdoms lejonkula, när någon bankade hårt på fönstret och ropade; Hallå där! Du ska hit in! Jag tittade runt i lokalen, nickade och sa hej utan ljud, jag frågade tyst om jag behövde ta av mig skorna. En man med långa dreads och läderkeps satt lite utanför den övriga gruppen, böjd över en bok. Jag antar att jag tittade på honom en halv sekund för länge för plötsligt lyfte han på huvudet och tittade rakt på mitt blossande ansikte och sa med uppfodrande röst; Jaha, hej säger man. Så slank den sista biten av mig som fortfarande var 25 år iväg, kvar satt en rädd, tyst och skamsen tioåring.

Bild: Escher

måndag 6 oktober 2008

Me and the Greypig


Om man jämför med en gråsugga så har jag haft en kreativ dag. Men å andra sidan kan nog gråsuggan haft en mer inspirerande dag ändå, med tanke på det fina vädret.
Gråsuggan tycks ständigt återkomma i mitt liv, betongblock, liknelser eller konstprojekt. Sammanlänkade är vi, jag och gråsuggan. Det hela kanske började när jag och J som tioåringar diktade ihop en ramsa, ihop kokad av slogans för vattentäta klockor och nonsensord, för att tillbedja och blidka ett par heliga stockar. De låg intill en förfallen kalklinbana där det var skuggigt och fuktigt. Under stockarna bodde tusentals gråsuggor. Vi vaggade stockarna fram och tillbaka för att se på hur de vällde fram och rusade runt i panik, samtidigt som vi skanderade vår ramsa som avslutades med att utmärkt dramatiserat skrika GRÅSHUGGOR!

torsdag 2 oktober 2008

Älskade blodsfamilj


Varje dag i två veckor nu har jag försökt skriva om min familj. Vi har en fnurra på tråden. Men det går inte, jag börjar om, trycker på delete, styckar av och ändrar, skrivkrampen visar sitt fula tryne. Det är första gången jag vill skriva om något på bloggen men hindras, det trycker över bröstet och orden går inte att sammanfoga. Det känns barnsligt, onödigt och skamligt att låta julfirandet bilda avgrundsdjupa raviner mellan oss. Men jag såg bara tusen taggiga röda trådar som löpte kors och tvärs mellan våra hjärtan efter att vi försökt tala om det. Trådarna är fortfarande kvar, de försvann inte fast vi försökte att le och prata som förr. De förbinder oss med varandra på gott och ont, likt tarmlika törnen ger de oss näring samtidigt som de klöser och river. Det är svårt att acceptera att vår kärntrupp, som bildades och blev stenhård efter skilsmässan, håller på att lösas upp, men den gör det och det gör ont.

Bild: Frida Kahlo

måndag 29 september 2008

Chapeau-clauque å Cadillac, blanka skor å frack...


Det var tur att jag inte var upptagen av vare sig jobb eller skola på dagen, för att göra sig fin för en utekväll är ingen dans på rosor. Kvällens sällskap bestod av idel sköna damer med outtömliga make up-kunskaper och slimmade kroppar. Att inte göra sitt bästa inför en sådan kväll slår bara tillbaka mot en själv. Träningspasset blev långt och hårt. Kvinnan i disken vid entrén berömde min ihärdighet medan svetten rann i rännilar över nyckelbenen för att samlas i urringningen. Nyduschad och dödstrött utgjorde sängen en så oöverstiglig lockelse att jag bara var tvungen att provligga den. En timme senare slog jag mig för pannan, en siesta var verkligen inte inplanerad i schemat! Hepp hepp, längst in i badrumsskåpet stod en flaska med rött lack och även en med topplack. En halvtimmes pillande gjorde mig fruktansvärt snussugen. Jag slängde dosan i golvet säkert femtio gånger utan att den ville öppna sig, utan snus försmäktade jag i min lägenhetsö. Tanken på att, vill man vara fin så får man lida pin, kändes inte ett dugg tröstande när en längtan efter kaffe växte sig större och större. Den tättslutande burken tycktes nästan hånle mot mig där uppe på hyllan. Det är inte värt det, jag vill inte lida pin för att vara fin, jag vill bara vara fin.

Bild: Rosetti

fredag 19 september 2008

Vem är mina skor?


Inför exkursionen blev jag varse vilka skosignaler jag kan förmedla med min blotta uppenbarelse.
Doktoranden i kulturgeografi som ledde vår grupps kartanalys hade ljusbrunt hår, klippt i en lite slarvig kort page, hon bar ett par inte helt omoderna jeans och en blåmönstrad stickad kofta. På fötterna hade hon lågskor med snörning. När alla uppgifter var avklarade och jag var på väg ut ur salen haffade hon mig i dörröppningen, Du! Kom ihåg att du inte kan ha på dig skor med höga klackar imorgon. Ja, nej det är väl klart, sa jag. Den där 1800-tals-stigen vi ska gå på är verkligen lerig och kuperad, fortsatte hon som att det var hennes kall i livet att eliminera allt användande av höga klackar. Jag mumlade bara jo jo jo, och gick bortåt i korridoren helt perplex.
Är det så att mitt rufsiga hår, osminkade ansikte och plufsiga kropp kan uppfattas som så pass sofistikerad att jag kan antas gå omkring i skogen i pumps?

söndag 14 september 2008

Är det mackan som gör söndagen eller söndagen som gör mackan?


Jag tycker att den här mackan illustrerar min söndag väldigt bra. En rostad brödskiva med ost, leverpastej, smörgåsgurka, skinka, paprika och salami. Överflödet på frukostbuffén kortsluter hjärnan. Insikten att magen bara rymmer en viss mängd mat, kombinerat med viljan att äta allt, att inte lämna något ogjort, gör mackan till en psykotisk röra i all välmening. Precis som söndagar. Alla dessa goda föresatser som fastnar i rörelsen. Bytet av sängkläder kommer inte längre än till DN:s söndagsbilaga på sovrumsgolvet, skrivuppgiften i idéhistoria blev ett blogginlägg, och söndagssteken en frusen matlåda från förra veckan.

onsdag 10 september 2008

Hjärtat i kroppen


Min vän S har en dotter, snart är hon sex månader gammal. Hon har fullt med svart mjukt hår över hela huvudet, förutom precis bakpå där det finns en nästan kal fläck. Hennes ögon har precis formen av mandlar, som tycks lysa även fast de är så mörka.
De senaste veckorna har min jagvillhabarn-nerv inte gjort så mycket väsen av sig, den har bara legat löst slingrad runt hjärtat och liksom småbubblat. Nu sitter jag vid köksbordet, och min vän är på väg hem igen med barnvagnen över skanstullsbron. Jag känner hur bubblandet ökar i styrka för varje minut. Hjärtat som förut bara smektes lätt blir nu kramat så hårt att det spränger i bröstet.

Bild: Gustav Klimt

lördag 6 september 2008

La mariée mis à nu par ses célibataires


Idag har jag läst i Johan Asplunds Om undran inför samhället. I ett avsnitt återger han Ulf Lindes alldeles underbara tolkning av Marcel Duchamps målning La mariée mis à nu par ses célibataires, direkt översatt Bruden avklädd av sina ungkarlar. Jag är outbildad och otränad i att se på konst, så jag ser bara något modernt som jag inte förstår. Under läsningen uppenbaras ett helt nytt sätt för mig att se. Linde benämner målningen som ett metakonstverk och däri finns nyckeln till att lösa den rebus som verket gömmer. En ambition i mitt liv är att försöka sträva efter bildning, ett arbete som jag vet kommer att fortgå i hela mitt liv, och som ändå aldrig ens kommer att vara i närheten av fulländning. Men idag kunde jag bokstavligen höra hur min förståelse vidgades. Eureka!

onsdag 3 september 2008

Tonåringen i mig


Skit på dig, vill jag säga. Jag vet att det inte är konstruktivt, det brukar M säga till mig. Men ibland finns det bara ingenting som passar bättre att säga. Skit på dig. Det är inte elakt på ett personligt sätt, men markerar ändå att man inte tycker om det som händer. Det är lagom grovt för en flicka som aldrig lärt sig att svära, och dessutom är uttrycket alldeles för barnsligt för att säga högt i ett riktigt sammanhang. Alltså är det perfekt att mumla för sig själv på väg hem, skrika halvhögt med stereon på som kamouflage i bakgrunden, eller bara låtsats att man sagt till någon. För ibland måste jag bara säga till systrar, bröder, mammor, pappor, vänner, bekanta och myndigheter att faktiskt gå och skita på sig.

Bild: Pablo Picasso

måndag 1 september 2008

Ett steg fram, två steg tillbaka


Söndagar och måndagar är de märkligaste dagarna. Den rotlösa känslan förstärks av det faktum att dagarna infaller i följd. Den trygga rutin som långsamt byggts upp under veckan luckras upp redan under lördagens dekadenta ledighet, för att på söndagen fullt utvecklats till förvirring och oföretagsamhet. Måndagen går sedan åt till att återsamla alla hjärnans funktioner till sina rätta platser, och övertala kroppen att inrätta sig i ledet igen.

Foto: David LaChapelle

lördag 30 augusti 2008

Lunchbuffé


Sist pappa ville luncha på det här oförutsedda sättet var det för att berätta för mig hur besviken han var, att jag faktisk var elak i mitt sätt att vara mot honom. Så jag försökte minnas all kontakt jag haft med honom under våren och sommaren, när han ringt, när han inte ringt, om vi hade träffats och i så fall när och hur. Jag föreställde mig min hjärna som ett kartotek och bläddrade fram till P i avdelning 2008. Jag kunde inte hitta något jag gjort eller sagt som behövde uppmärksammas med en lunch.
Vi träffades på Kina Thai Gården, namnets surrealism gick väl ihop med min egen sinnesstämning. Väl på plats mittemot varandra vid ett av de plastbeklädda borden såg han ut som en gammal man, sårbar och hopsjunken. Flottig om läpparna av friterad scampi med sötsur sås berättade han uppgivet men samtidigt osentimentalt att den nya flickvännen gjort slut. Redan vid andra påfyllningen av små friterade klumpar hade han glömt henne, och började prata om några singelevents i nästa vecka. Jag andades ut.

Foto: Diane Arbus

onsdag 27 augusti 2008

Äntligen studentska!


Jag är tidsoptimist, men inte så pass att jag missar avtalade möten med flera kvartar, utan mer så att jag kommer alldeles på gränsen till att vara försenad. Vi skulle samlas i D-aulan halv två, alltså var jag där kl 13:29:30. Framme vi tavlan satt föreläsaren och tittade ut över studenterna. Raderna med sittplatser mittemot honom var nästintill fulla med elever som nervöst och allvarligt blickade tillbaka mot honom. Det var knäpptyst i aulan. Jag gick in och började gå uppför läktaren på jakt efter en lämplig plats bredvid någon lämplig person som jag kanske, kanske skulle kunna byta ett par ord med under rasten. Nej, ingen bra plats på vägen upp, så jag fortsatte ner igen i andra ändan av salen. Fortfarande är det knäpptyst, bara lågmält pappersprassel hörs. Tjoff! Precis när jag sett en alldeles perfekt plats, bredvid en till synes sympatisk ung man, försvinner trappsteget under mig, foten viker sig. Jag dråsar i backen samtidigt som jag utstöter ett förvånat hjälp.

lördag 23 augusti 2008

Omfattande dentoalveolär kirurgi á la Edgar Allan Poe


Rummet är sterilt, här finns ingenting som tyder på att människor brukar vara här, inga uppfodrande käcka affischer eller kvarglömda kaffemuggar, det gör mig misstänksam och jag börjar snegla mot den rostfria vagnen bredvid stolen. Där ligger instrument övertäckta med en ljusgrön servett, något ser väldigt mycket ut som en hammare och visst är det väl en syl som ligger bredvid. Sen går det fort, jag säger att jag känner mig nervös, de klappar mig på axeln och säger att det kommer gå så bra så bra. Stolen som jag sätts ned i sänks bakåt, tillsist säger mina magmuskler ifrån, jag ger upp och lägger mig ned. Käkkirurg Berg böjer sig över mig och säger milt att det är dags att börja, samtidigt som syster Berit täcker över mig med ett grönt skynke, nu tittar bara munnen fram. Paniken sprider sig, jag tänker att jag är vuxen nu och bör klara av att ta bort två visdomständer. Innan tanken hunnit lägga sig protesterar jag och meddelar upprört att det här inte alls kommer att gå, om jag inte får en hand att hålla i. När den första tanden tas bort bistår syster Berit med en handskbeklädd men mjuk hand. Olyckligtvis är handhållande inte inräknat i syster Berits arbetssysslor, hon fick svårt med att räcka över alla skalpeller och tänger doktorn vill ha. Kloka käkkirurgen förstår ändå att handen är av yttersta vikt och ber en annan syster komma in för att agera handhållerska. En liten söt asiatiska kommer in, jag uppfattar att hon heter Mao, men det kan hon väl inte ha gjort?

måndag 18 augusti 2008

Boet


Jag kände fortfarande varenda vrå. Jag tittade efter spindeln som alltid satt i det innersta hörnet i hallen, som att jag verkligen förväntade mig att den skulle vara kvar. På den olivgröna hatthyllan, som jag och pappa satte upp tillsammans, låg fortfarande propparna som jag lämnat kvar. Jag förflyttades tre år tillbaka i tiden. Min gamla etta. Jag kände mig väldigt ensam i livet när jag bodde där och lägenheten blev min förtroliga, vi levde i symbios, parasiterande av varandra. Den gav mig en fristad där ingen utom jag hade rättigheter. Jag försökte återgälda med att sy gardiner, måla om, städa och putsa. Lägenheten står tom nu, och jag har inte bott i den på flera år. Istället för ettan har jag nu en människa som får mig att känna mig trygg vart än jag går.

Bild: Edvard Hopper

Ornitologerna på Djurgården


Brukar du komma hit ofta? Det blåste som tusan och en snabb motorbåt plöjde genom vågorna på väg in mot Stockholm, så jag sa bara nej, för att kunna höra vad vår guide berättade om juvenila silltrutar. Gruppen fortsatte runt mot Blockhusudden, en liten kille med en lika stor tubkikare ropade skarv! Allas huvuden vände sig upp mot himlen för att titta på storskarven, den var borta innan vi kunnat fånga den i våra kikare. Vi gick vidare till en vik med lugnare vatten för att titta på andfåglar, jaha, gillar du skarvar eller? Han trodde visst att han befann sig i bar kvart i tre en löningshelg. Min syster låtsades vara upptagen med att titta på några sädesärlor. När vi kommit tillbaka till Isbladskärret för att avluta med en titt på hägrarna hade vi också sett bläsand, kricka, snatterand, skäggdopping, sothöna, tornseglare, sparvhök, skogsduva, vitkindad gås, grågås, knölsvan, hussvala, ladusvala och vigg. Jag tycker om namnen på fåglarna, ta bara kricka, känn på det, krriicka. På väg till pumphuset där vi ställt våra cyklar kom mannen uppglidandes längs med oss bärandes sin gigantiska tubkikare på axeln, det är ju ovanligt det här. Min syster var fortfarande ovillig att tala. Vad menar du? Jo, jag tänkte på det här med de unga trutarna, att de är så svåra att artbestämma och se om de är årets eller fjolårets ungar. Det är som med er två, man vet inte hur gamla ni är och vad ni gör här. Liknade han just oss vid trutar?

Bild: Silltrut i Hammarby Sjöstad

onsdag 13 augusti 2008

Cursed Wednesday


Så fort jag hade gått upp i morse kändes det att det här skulle bli en sådan där dag som bara kan bli hopplös. Det enda man kan göra, för att den inte ska bli en total plåga, är att förlika sig med att ingenting vettigt kommer att bli gjort.
Jag höll mig stilla hela dagen med hjälp av sändningarna från OS, men i ett olyckligt anfall av tristess började jag företa mig olika saker. Det slutade med svordomar och en cykelhjälm full med sur filmjölk. Nu ska jag inte göra någonting mer idag, förutom att vänta på nästa dag.

Foto: Doisneau

måndag 11 augusti 2008

Familjemiddag


Vi blev bjudna på ost och kex innan kräftorna skulle tas fram. Osten var näst intill övermogen, camemberten var lätt grånad och luktade svagt av ammoniak. På en mattallrik låg en gigantisk bit gorgonzola, den hade börjat flyta ut, som om tyngdkraften blivit den övermäktig. Det blågröna möglet som envist höll sig kvar inom ostens ramar gav den ett utmärglat intryck, den liknade en gammal man med urgröpt ansikte. Till ostbrickan blev vi serverade en osmaklig historia om pappas och hans flickväns senaste festkväll… Jag som nästan aldrig blir packad! Ni har ju aldrig sett mig full, eller hur. Ett tag på restaurangen var jag bara helt borta va. Sen kom hans syrra och hennes brorsa, så tog vi båten,en Rib-båt alltså, å vi var ju helt kalas hela bunten… Ma och K log artigt och skrattade när pappa gjorde korta konstpauser i berättelsen. Jag avbröt efter den tredje turen med båten i en nattsvart skärgård och sa att de var helt dumma i huvudet som körde båten aspackade. Sen var stämningen för kvällen satt.

söndag 10 augusti 2008

Moln


Middag hos pappa. Hela dagen har jag haft lepra, som jag och M kallar det. Lepran kan ta sig olika uttryck, idag handlade det mest om att jag var oresonlig, sur och lynnig. Efter ett mindre snabbt avklarat gräl i morse visste M att det handlade om den stundande middagen hos pappa. På motorvägen mellan Strängnäs och Stockholm nekade jag fortfarande till att det hela så mycket som ens rörde mig i ryggen, samtidigt som jag tjatade att han måste köra fortare, fortare, köra om, köra om, inte låta spöregnet sinka oss, men absolut inte, absolut inte få vattenplaning. Minnet av den uppochnervända kvaddade bilen mellan körbanorna på motorvägen mellan Norrköping och Nyköping var fortfarande i färg, helt klart och tydligt. Om jag sitter alldeles stilla, så att jag känner hur blodet flyter genom mina ådror, kan jag ännu höra hur adrenalinet sprakar och bubblar under huden. M var så lugn, när vi dragit ut den unga (mirakulöst oskadda) killen ur vraket och räddningstjänsten var på väg hade regnet dragit sig undan och himlen var jämnvit som vispad grädde. Jag såg mormors vitlysande kalufs röra sig sakta i baksätet på vår bil, snett parkerad vid vägrenen. Så många bilar, de flöt ihop och blev till en silver-svart-röd-vitmelerad ström. Tillbaka i bilen blev allt så stilla igen. M la sin hand på min och sa att jag klarat mig bra, att allt var bra nu.

Målning: Vincent van Gogh

torsdag 7 augusti 2008

Bara så


Efter en veckas ledighet fängslad av regn och sysslolöshet börjar jag slappna av. De saker som tycktes mig övermäktiga för några dagar sedan har sakta börjat förflytta sig mot periferin, minskat i tyngd och densitet. Pappas ointresse inför min person har degraderats till sin vanliga plats i facket ”vardagsmat”. L:s måttligt diskreta kommentarer om hur jobbigt hon har det och hur välbeställt jag och M har det flyger förbi knappt märkbart. Ett lugn vars känsla närmast går att likna vid min barndoms morgonstilla Kalmarsund rullar in över mig. De senaste dagarna har mitt liv varit så befriat från påträngande intryck att jag nu finner min hjärna härligt tom.
Där tog orden slut.

Målning: Magritte

tisdag 5 augusti 2008

Regnröra


Jag har semester och det fanns ingen anledning att gå ut i det här vädret förrän jag drog ut allt ur köksskåpen för att omorganisera. Vädret, ledigheten, oförmågan att avsluta städningen och det faktum att M installerat det nya Officepaketet (som jag inte alls än förstår mig på), får mig att känna mig som tretton igen. Men kanske om jag visste hur det var, skulle jag känna mig som sjuttiotvå. Igår när jag stolt visade S min nya kikare och fågelguide kunde jag se mig själv åldras femtio år i hennes ögon.
Tackvare regnet känns den här lite ensamma och oorganiserade semestern inte lika krystad. Nu kan jag få sitta här i min röra och tro att jag skulle ha gjort något storstilat om solen sken.

måndag 4 augusti 2008

Att vara med kropp


Det sticker i mitt vänstra knä. Så fort jag tittar ner på det slutar det, likt en orolig hund som vill varna sin matte. Titta på mig, titta på mig, något är på gång! Men jag ser ingenting, det ser exakt ut som det högra knäet, bortsett från ett gammalt ärr jag fick på en friluftsdag ute vid Drottningholm 1993. Förr var min kropp bara utsida, en ständig följeslagare gjord av vikt, färg och längd. Nu har kroppen vänt sig ut och in (eller var avig sidan utåt från början). Håret hänger platt, solbrännan är ojämn och magen putar, alltmedan jag sitter och talar med mitt knä. Hur är det lilla knä? Var det jobbigt igår? Ska jag kanske ha på mig mina fotriktiga skor idag? Samtalet med knäet avbryts av mina egna hjärtslag. Men hjärtat talar jag inte med, inte i egenskap av blodpumpande muskel, hjärtat är kungen över rätsidan/avigsidan av kroppen. Mitt infantila tal gör sig icke besvär. Jag hämtar min pillerburk.

torsdag 24 juli 2008

Själslig ro på fat


Bland det värsta As mamma vet är när man äter vindruvor en och en istället för att med en liten sax klippa av en kvist i taget. På mitt kakfat börjar klasen med druvor likna ett dött förkrympt träd med några glömda frukter envist hängande kvar. Jag klämmer på varenda en, men rötmånaden är obarmhärtig och alla känns svampiga och är brunaktiga runt de skrumpnande skaften. Jag sa näsvist till A att hennes mamma kanske borde skaffa sig vindruvor av glas så att verkligheten inte skulle inkräkta så på hennes perfekta fruktfat. Men verkligheten har hunnit ikapp mig med nu. Åsynen av mitt fat med blå druvor intrasslade i torkade kvistar gör mig ledsen. Jag ska köpa nya imorgon och lägga min lilla sax med utsirade blommor på bredvid.

måndag 21 juli 2008

08.07.21


Oftast kan man fly. På ett eller annat sätt går det nästan alltid att göra verkligheten mindre påtaglig. Men i lördags var det omöjligt att vara någon annanstans än just där, mitt i smärtan. A var här och drack billigt vin på balkongen, hennes sorg är den största jag någonsin konfronterats med. A och hennes lidande är hjärtskärande, precis som tusen knivar i hjärtat. Vi körde hem henne genom ett nattyst Söder. Att se på min M ger mig andnöd, det blir så plågsamt uppenbart för mig precis vad hon förlorat. Cigarettröken är utvädrad och glasen diskade, men fortfarande nu är vissheten om livets förgänglighet så närvarande att jag kan ta på den. Jag kan inte sitta en minut längre vid den här flimrande skärmen.

torsdag 17 juli 2008

Härliga, förödande dröm!


Nu är jag nyduschad och fönad, sinnet känns lugnt. Men alldeles nyss var det varmt klibbigt och ångestfyllt. Täcket var uppdraget till hakan och kuddarna låg på golvet. Utanför var det så märkligt tyst, som om jag och lägenheten var inneslutna i ett vakuum. Hjärnan kändes som en blöt svamp och drömmen jag nyss vaknat ifrån höll mitt huvud i ett skruvstäd.
Alltid bryter jag mig in i min barndoms hus, alltid för att återta något som är mitt, alltid blir jag påkommen och bortkörd. De återkommande drömmarna blir motorn som driver runt hjulet. Jag vaknar på morgonen och duschar av mig nattens svett och skam, under dagen blir jag sakta hel igen, bara för att somna igen och drömma.