Moln

Middag hos pappa. Hela dagen har jag haft lepra, som jag och M kallar det. Lepran kan ta sig olika uttryck, idag handlade det mest om att jag var oresonlig, sur och lynnig. Efter ett mindre snabbt avklarat gräl i morse visste M att det handlade om den stundande middagen hos pappa. På motorvägen mellan Strängnäs och Stockholm nekade jag fortfarande till att det hela så mycket som ens rörde mig i ryggen, samtidigt som jag tjatade att han måste köra fortare, fortare, köra om, köra om, inte låta spöregnet sinka oss, men absolut inte, absolut inte få vattenplaning. Minnet av den uppochnervända kvaddade bilen mellan körbanorna på motorvägen mellan Norrköping och Nyköping var fortfarande i färg, helt klart och tydligt. Om jag sitter alldeles stilla, så att jag känner hur blodet flyter genom mina ådror, kan jag ännu höra hur adrenalinet sprakar och bubblar under huden. M var så lugn, när vi dragit ut den unga (mirakulöst oskadda) killen ur vraket och räddningstjänsten var på väg hade regnet dragit sig undan och himlen var jämnvit som vispad grädde. Jag såg mormors vitlysande kalufs röra sig sakta i baksätet på vår bil, snett parkerad vid vägrenen. Så många bilar, de flöt ihop och blev till en silver-svart-röd-vitmelerad ström. Tillbaka i bilen blev allt så stilla igen. M la sin hand på min och sa att jag klarat mig bra, att allt var bra nu.

Målning: Vincent van Gogh