Att vara med kropp

Det sticker i mitt vänstra knä. Så fort jag tittar ner på det slutar det, likt en orolig hund som vill varna sin matte. Titta på mig, titta på mig, något är på gång! Men jag ser ingenting, det ser exakt ut som det högra knäet, bortsett från ett gammalt ärr jag fick på en friluftsdag ute vid Drottningholm 1993. Förr var min kropp bara utsida, en ständig följeslagare gjord av vikt, färg och längd. Nu har kroppen vänt sig ut och in (eller var avig sidan utåt från början). Håret hänger platt, solbrännan är ojämn och magen putar, alltmedan jag sitter och talar med mitt knä. Hur är det lilla knä? Var det jobbigt igår? Ska jag kanske ha på mig mina fotriktiga skor idag? Samtalet med knäet avbryts av mina egna hjärtslag. Men hjärtat talar jag inte med, inte i egenskap av blodpumpande muskel, hjärtat är kungen över rätsidan/avigsidan av kroppen. Mitt infantila tal gör sig icke besvär. Jag hämtar min pillerburk.