Lunchbuffé

Sist pappa ville luncha på det här oförutsedda sättet var det för att berätta för mig hur besviken han var, att jag faktisk var elak i mitt sätt att vara mot honom. Så jag försökte minnas all kontakt jag haft med honom under våren och sommaren, när han ringt, när han inte ringt, om vi hade träffats och i så fall när och hur. Jag föreställde mig min hjärna som ett kartotek och bläddrade fram till P i avdelning 2008. Jag kunde inte hitta något jag gjort eller sagt som behövde uppmärksammas med en lunch.
Vi träffades på Kina Thai Gården, namnets surrealism gick väl ihop med min egen sinnesstämning. Väl på plats mittemot varandra vid ett av de plastbeklädda borden såg han ut som en gammal man, sårbar och hopsjunken. Flottig om läpparna av friterad scampi med sötsur sås berättade han uppgivet men samtidigt osentimentalt att den nya flickvännen gjort slut. Redan vid andra påfyllningen av små friterade klumpar hade han glömt henne, och började prata om några singelevents i nästa vecka. Jag andades ut.

Foto: Diane Arbus

Äntligen studentska!

Jag är tidsoptimist, men inte så pass att jag missar avtalade möten med flera kvartar, utan mer så att jag kommer alldeles på gränsen till att vara försenad. Vi skulle samlas i D-aulan halv två, alltså var jag där kl 13:29:30. Framme vi tavlan satt föreläsaren och tittade ut över studenterna. Raderna med sittplatser mittemot honom var nästintill fulla med elever som nervöst och allvarligt blickade tillbaka mot honom. Det var knäpptyst i aulan. Jag gick in och började gå uppför läktaren på jakt efter en lämplig plats bredvid någon lämplig person som jag kanske, kanske skulle kunna byta ett par ord med under rasten. Nej, ingen bra plats på vägen upp, så jag fortsatte ner igen i andra ändan av salen. Fortfarande är det knäpptyst, bara lågmält pappersprassel hörs. Tjoff! Precis när jag sett en alldeles perfekt plats, bredvid en till synes sympatisk ung man, försvinner trappsteget under mig, foten viker sig. Jag dråsar i backen samtidigt som jag utstöter ett förvånat hjälp.

Omfattande dentoalveolär kirurgi á la Edgar Allan Poe

Rummet är sterilt, här finns ingenting som tyder på att människor brukar vara här, inga uppfodrande käcka affischer eller kvarglömda kaffemuggar, det gör mig misstänksam och jag börjar snegla mot den rostfria vagnen bredvid stolen. Där ligger instrument övertäckta med en ljusgrön servett, något ser väldigt mycket ut som en hammare och visst är det väl en syl som ligger bredvid. Sen går det fort, jag säger att jag känner mig nervös, de klappar mig på axeln och säger att det kommer gå så bra så bra. Stolen som jag sätts ned i sänks bakåt, tillsist säger mina magmuskler ifrån, jag ger upp och lägger mig ned. Käkkirurg Berg böjer sig över mig och säger milt att det är dags att börja, samtidigt som syster Berit täcker över mig med ett grönt skynke, nu tittar bara munnen fram. Paniken sprider sig, jag tänker att jag är vuxen nu och bör klara av att ta bort två visdomständer. Innan tanken hunnit lägga sig protesterar jag och meddelar upprört att det här inte alls kommer att gå, om jag inte får en hand att hålla i. När den första tanden tas bort bistår syster Berit med en handskbeklädd men mjuk hand. Olyckligtvis är handhållande inte inräknat i syster Berits arbetssysslor, hon fick svårt med att räcka över alla skalpeller och tänger doktorn vill ha. Kloka käkkirurgen förstår ändå att handen är av yttersta vikt och ber en annan syster komma in för att agera handhållerska. En liten söt asiatiska kommer in, jag uppfattar att hon heter Mao, men det kan hon väl inte ha gjort?

Boet

Jag kände fortfarande varenda vrå. Jag tittade efter spindeln som alltid satt i det innersta hörnet i hallen, som att jag verkligen förväntade mig att den skulle vara kvar. På den olivgröna hatthyllan, som jag och pappa satte upp tillsammans, låg fortfarande propparna som jag lämnat kvar. Jag förflyttades tre år tillbaka i tiden. Min gamla etta. Jag kände mig väldigt ensam i livet när jag bodde där och lägenheten blev min förtroliga, vi levde i symbios, parasiterande av varandra. Den gav mig en fristad där ingen utom jag hade rättigheter. Jag försökte återgälda med att sy gardiner, måla om, städa och putsa. Lägenheten står tom nu, och jag har inte bott i den på flera år. Istället för ettan har jag nu en människa som får mig att känna mig trygg vart än jag går.

Bild: Edvard Hopper

Ornitologerna på Djurgården

Brukar du komma hit ofta? Det blåste som tusan och en snabb motorbåt plöjde genom vågorna på väg in mot Stockholm, så jag sa bara nej, för att kunna höra vad vår guide berättade om juvenila silltrutar. Gruppen fortsatte runt mot Blockhusudden, en liten kille med en lika stor tubkikare ropade skarv! Allas huvuden vände sig upp mot himlen för att titta på storskarven, den var borta innan vi kunnat fånga den i våra kikare. Vi gick vidare till en vik med lugnare vatten för att titta på andfåglar, jaha, gillar du skarvar eller? Han trodde visst att han befann sig i bar kvart i tre en löningshelg. Min syster låtsades vara upptagen med att titta på några sädesärlor. När vi kommit tillbaka till Isbladskärret för att avluta med en titt på hägrarna hade vi också sett bläsand, kricka, snatterand, skäggdopping, sothöna, tornseglare, sparvhök, skogsduva, vitkindad gås, grågås, knölsvan, hussvala, ladusvala och vigg. Jag tycker om namnen på fåglarna, ta bara kricka, känn på det, krriicka. På väg till pumphuset där vi ställt våra cyklar kom mannen uppglidandes längs med oss bärandes sin gigantiska tubkikare på axeln, det är ju ovanligt det här. Min syster var fortfarande ovillig att tala. Vad menar du? Jo, jag tänkte på det här med de unga trutarna, att de är så svåra att artbestämma och se om de är årets eller fjolårets ungar. Det är som med er två, man vet inte hur gamla ni är och vad ni gör här. Liknade han just oss vid trutar?

Bild: Silltrut i Hammarby Sjöstad

Cursed Wednesday

Så fort jag hade gått upp i morse kändes det att det här skulle bli en sådan där dag som bara kan bli hopplös. Det enda man kan göra, för att den inte ska bli en total plåga, är att förlika sig med att ingenting vettigt kommer att bli gjort.
Jag höll mig stilla hela dagen med hjälp av sändningarna från OS, men i ett olyckligt anfall av tristess började jag företa mig olika saker. Det slutade med svordomar och en cykelhjälm full med sur filmjölk. Nu ska jag inte göra någonting mer idag, förutom att vänta på nästa dag.

Foto: Doisneau

Familjemiddag

Vi blev bjudna på ost och kex innan kräftorna skulle tas fram. Osten var näst intill övermogen, camemberten var lätt grånad och luktade svagt av ammoniak. På en mattallrik låg en gigantisk bit gorgonzola, den hade börjat flyta ut, som om tyngdkraften blivit den övermäktig. Det blågröna möglet som envist höll sig kvar inom ostens ramar gav den ett utmärglat intryck, den liknade en gammal man med urgröpt ansikte. Till ostbrickan blev vi serverade en osmaklig historia om pappas och hans flickväns senaste festkväll… Jag som nästan aldrig blir packad! Ni har ju aldrig sett mig full, eller hur. Ett tag på restaurangen var jag bara helt borta va. Sen kom hans syrra och hennes brorsa, så tog vi båten,en Rib-båt alltså, å vi var ju helt kalas hela bunten… Ma och K log artigt och skrattade när pappa gjorde korta konstpauser i berättelsen. Jag avbröt efter den tredje turen med båten i en nattsvart skärgård och sa att de var helt dumma i huvudet som körde båten aspackade. Sen var stämningen för kvällen satt.

Moln

Middag hos pappa. Hela dagen har jag haft lepra, som jag och M kallar det. Lepran kan ta sig olika uttryck, idag handlade det mest om att jag var oresonlig, sur och lynnig. Efter ett mindre snabbt avklarat gräl i morse visste M att det handlade om den stundande middagen hos pappa. På motorvägen mellan Strängnäs och Stockholm nekade jag fortfarande till att det hela så mycket som ens rörde mig i ryggen, samtidigt som jag tjatade att han måste köra fortare, fortare, köra om, köra om, inte låta spöregnet sinka oss, men absolut inte, absolut inte få vattenplaning. Minnet av den uppochnervända kvaddade bilen mellan körbanorna på motorvägen mellan Norrköping och Nyköping var fortfarande i färg, helt klart och tydligt. Om jag sitter alldeles stilla, så att jag känner hur blodet flyter genom mina ådror, kan jag ännu höra hur adrenalinet sprakar och bubblar under huden. M var så lugn, när vi dragit ut den unga (mirakulöst oskadda) killen ur vraket och räddningstjänsten var på väg hade regnet dragit sig undan och himlen var jämnvit som vispad grädde. Jag såg mormors vitlysande kalufs röra sig sakta i baksätet på vår bil, snett parkerad vid vägrenen. Så många bilar, de flöt ihop och blev till en silver-svart-röd-vitmelerad ström. Tillbaka i bilen blev allt så stilla igen. M la sin hand på min och sa att jag klarat mig bra, att allt var bra nu.

Målning: Vincent van Gogh

Bara så

Efter en veckas ledighet fängslad av regn och sysslolöshet börjar jag slappna av. De saker som tycktes mig övermäktiga för några dagar sedan har sakta börjat förflytta sig mot periferin, minskat i tyngd och densitet. Pappas ointresse inför min person har degraderats till sin vanliga plats i facket ”vardagsmat”. L:s måttligt diskreta kommentarer om hur jobbigt hon har det och hur välbeställt jag och M har det flyger förbi knappt märkbart. Ett lugn vars känsla närmast går att likna vid min barndoms morgonstilla Kalmarsund rullar in över mig. De senaste dagarna har mitt liv varit så befriat från påträngande intryck att jag nu finner min hjärna härligt tom.
Där tog orden slut.

Målning: Magritte

Regnröra

Jag har semester och det fanns ingen anledning att gå ut i det här vädret förrän jag drog ut allt ur köksskåpen för att omorganisera. Vädret, ledigheten, oförmågan att avsluta städningen och det faktum att M installerat det nya Officepaketet (som jag inte alls än förstår mig på), får mig att känna mig som tretton igen. Men kanske om jag visste hur det var, skulle jag känna mig som sjuttiotvå. Igår när jag stolt visade S min nya kikare och fågelguide kunde jag se mig själv åldras femtio år i hennes ögon.
Tackvare regnet känns den här lite ensamma och oorganiserade semestern inte lika krystad. Nu kan jag få sitta här i min röra och tro att jag skulle ha gjort något storstilat om solen sken.

Att vara med kropp

Det sticker i mitt vänstra knä. Så fort jag tittar ner på det slutar det, likt en orolig hund som vill varna sin matte. Titta på mig, titta på mig, något är på gång! Men jag ser ingenting, det ser exakt ut som det högra knäet, bortsett från ett gammalt ärr jag fick på en friluftsdag ute vid Drottningholm 1993. Förr var min kropp bara utsida, en ständig följeslagare gjord av vikt, färg och längd. Nu har kroppen vänt sig ut och in (eller var avig sidan utåt från början). Håret hänger platt, solbrännan är ojämn och magen putar, alltmedan jag sitter och talar med mitt knä. Hur är det lilla knä? Var det jobbigt igår? Ska jag kanske ha på mig mina fotriktiga skor idag? Samtalet med knäet avbryts av mina egna hjärtslag. Men hjärtat talar jag inte med, inte i egenskap av blodpumpande muskel, hjärtat är kungen över rätsidan/avigsidan av kroppen. Mitt infantila tal gör sig icke besvär. Jag hämtar min pillerburk.