Jag är tidsoptimist, men inte så pass att jag missar avtalade möten med flera kvartar, utan mer så att jag kommer alldeles på gränsen till att vara försenad. Vi skulle samlas i D-aulan halv två, alltså var jag där kl 13:29:30. Framme vi tavlan satt föreläsaren och tittade ut över studenterna. Raderna med sittplatser mittemot honom var nästintill fulla med elever som nervöst och allvarligt blickade tillbaka mot honom. Det var knäpptyst i aulan. Jag gick in och började gå uppför läktaren på jakt efter en lämplig plats bredvid någon lämplig person som jag kanske, kanske skulle kunna byta ett par ord med under rasten. Nej, ingen bra plats på vägen upp, så jag fortsatte ner igen i andra ändan av salen. Fortfarande är det knäpptyst, bara lågmält pappersprassel hörs. Tjoff! Precis när jag sett en alldeles perfekt plats, bredvid en till synes sympatisk ung man, försvinner trappsteget under mig, foten viker sig. Jag dråsar i backen samtidigt som jag utstöter ett förvånat hjälp.
7 kommentarer:
Hahaha Du är så fantastisk. Vilken entre. Å andra sidan kommer du nu att bli ihågkommen av alla.
Ja, det tänkte jag också, jag blir den där tjejen i blårandig kofta som drattade på ändan första dagen. Det blir en bra isbrytare hoppas jag.
indeed so. Länge leve misslyckandet. Håll flaggan högt och snubbla ofta.
Snubbla mer... jag har fallit i samma sal - som föreläsare. Jag blev sjukskriven på grund av allvarliga skador... men kandidaterna hölls lyckligt ovetande om hur illa jag skadats...jag föreläste en aning mer i falcett... det var allt. Anne-Marie
A - jag är så glad över att kunna läsa dig. Så sjukt tacksam, det är så förbannat fint att kunna hälsa på dig hela tiden. Kramar.
J- Jag är så glad att du är här och läser.
Jag då... jag är också glad... A-M
Skicka en kommentar