Jag kände fortfarande varenda vrå. Jag tittade efter spindeln som alltid satt i det innersta hörnet i hallen, som att jag verkligen förväntade mig att den skulle vara kvar. På den olivgröna hatthyllan, som jag och pappa satte upp tillsammans, låg fortfarande propparna som jag lämnat kvar. Jag förflyttades tre år tillbaka i tiden. Min gamla etta. Jag kände mig väldigt ensam i livet när jag bodde där och lägenheten blev min förtroliga, vi levde i symbios, parasiterande av varandra. Den gav mig en fristad där ingen utom jag hade rättigheter. Jag försökte återgälda med att sy gardiner, måla om, städa och putsa. Lägenheten står tom nu, och jag har inte bott i den på flera år. Istället för ettan har jag nu en människa som får mig att känna mig trygg vart än jag går.
Bild: Edvard Hopper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar