Hurtigruten

Vi börjar i Bergen sen åker vi norrut, upp, upp, upp. Förbi Lofoten ända till Kirkenes. Jag tror att det kommer att bli fantastiskt!

Om man inte vet så är det skönt att någon annan vet

Jag tog med mig min mage till husläkaren idag. Varje gång jag går till doktorn vill jag att de ska hitta något fel. Inget allvarligt, bara ett namn och en uppenbar orsak till det obekväma, något som gärna går att matcha med en lika uppenbar medicin. Men så är det ju aldrig. Det ska tydligen bli bättre när jag inte är så stressad längre; men jag är ju inte stressad! Den grundliga unga läkaren svarade att jo, så var det nog ändå, jag var snäll och sa inte emot igen. När jag gick hem tänkte jag på läkare som en auktoritet i mitt liv och bestämde mig för att tro på dem. Alltså; jag och min mage är stressade men det kommer att gå över när allt (vad är oklart) har lagt sig.

Bild: Gunnar Smoliansky

Söndag

För det mesta passerar de vardagliga orättvisorna förbi utan vidare uppståndelse som en väl integrerad del av livet. Stora dyra julklappar, långa lockiga hårsvall, bra betyg, förstående föräldrar och roliga arbeten. Men ibland tycks orättvisehjulets fart saktas ned när universums orättvisor blir för uppenbara och grymt slående. Då försöker jag bara andas tills hjärnan hittar en annan väg och ett annat sätt.

Igår satte mina systrar magarna mot varandra och spred ut alla våra gamla bebiskläder på vardagsrumsmattan för att sedan dela upp dem mellan sig. När den sista sparkdräkten vikts ihop blev de varse mig igen och såg osäkert på mig. Du kommer ju få alla kläder sen, sa E försiktigt. Ma hakade på och menade att min magkatarrskräkning natten innan faktiskt kunde vara tecken på något annat. Det var vänliga men tafatta försök och jag koncentrerade mig på att andas.

Bild: David LaChapelle

Historisk dramatik

Den som inte var intresserad av stadsmuseets reproduktion av vädersolstavlan kunde istället låta sig roas av den mer eller mindre diskreta tvekamp som pågick mellan museets guide och vår föreläsare från universitetet. Kraftmätningen kulminerade framför en modell av slottet Tre kronor då guiden exalterat beskrev den gåva/krigsbyte från Prag i form av ett lojt och tamt lejon som drottning Kristina haft på slottet. Min föreläsare, den lilla alldeles runda tant L, lutade sig mot mig så att den brunfärgade pagen flöt samman med min egen brunfärgade page. I en alldeles för hög viskning stötte hon dolken i den dåligt pålästa guiden; År 1754 om jag får be, inte 1753. Men man kan ju inte rätta allt, inte sant? Guiden fortsatte att gestikulera vilt och försökte med ordlekar få oss att förstå att Jakob De la Gardies slott hette Makalös. Efter en stund frångick jag min princip att inte spela med i sådana där lekar som gör en så mycket dummare än vad man är och sa; Makalös! Vilket L med glädje såg som en kunskap som vittande om ett stort intresse för släkten De la Gardie och drog hastigt med mig bort från gruppen för en separat visning av Makalös söndervittrade statyer.

Bild: Magnus Gabriel De la Gardie och hans maka Maria Eufrosyne, syster till Karl X Gustav, målade av Hendrick Munnichhoven.

Vad är det för fel på målade väggar?

Just nu tänker jag mycket på tapeter. M’s favorit är en fototapet med ett flygplan modell äldre på. Min favorit är storblommig tapet som går i rosa, beige och grönt ur ELLE’s kollektion.
Jag försöker tänka ut en tapet som kan förena de två ytterligheterna. Galna bilder fladdrar förbi i sällskap med den tapet pappa berättade om igår på lunchen och som han redan bestämt att han ska ha i den lägenhet han föresatt sig att köpa för de pengar som ännu inte finns. Kanske är det bäst att de där imaginära pengarna förblir imaginära så jag slipper söndagsmiddagar omgiven av tapeter i skinn.

Bild: Hopper

Har någon sett min midja?

Efter ett halvår i en fysiskt inaktiv skolbänk och tre månader utan snus har vågen nu nått oanade höjder. Om det inte vore för den gnagande känslan av att jag gör något förbjudet så skulle jag inte bry mig nämnvärt om hur kläderna smetar åt allt tajtare kring magen, brösten och låren. Jag bara väntar på att någon okänslig jäkel ska uppmärksamma viktökningen snart. Då måste jag erkänna mina kilon även utanför min egen lilla värld, och kommer därmed förväntas att göra något åt dem. För ni känner väl själva hur oerhört provocerande det är i det här hälsohetsande samhället att lugnt låta händerna krama sina bilringar utan minsta ansats att påbörja en atkinsdiet eller täcka över spegeln.

Bild: Botero

Hej, du sociala kompetens!

Jag har råkat i tyst fiendskap. Till en början var det bara hennes provocerande ointresse för våra föreläsare som gjorde att jag överhuvudtaget uppmärksammade henne. Men nu har så upprörande företeelser som lukt och rörelse trätt in på arenan och tagit vårt ickeförhållande till nya dimensioner. I går tog den hetlevrade svensken i mig överhanden, reserverat lutade jag mig över hennes anteckningsblock och väste vänligt; Du! Sluta skaka på ditt ben, hela bänkraden skakar. Tack!

Mesopotamien tur och retur

Jag läser historia på universitetet nu. Eftersom att vi människor har en förkärlek till kronologiska ordningar börjar vi som brukligt med forntiden. Vår föreläsare påpekade pedagogiskt att den neolitiska revolutionen inte innebar att dragdjur, skäror, utsäde och hjul plötsligt fanns som av gudarna skänkta vid människans lägereld en morgon. Det tog tusentals år för oss att börja bruka jorden och skapa samhällen. Det här får mig att tycka synd om mig själv och alla andra som lever i den här galopperande tiden. Tänk om jag och mormor hade haft samma sorts uppväxt och inte den här muren av teknik mellan oss?

När jag var sex år och min syster fyra år fick vi båda vattkoppor. Jag minns det som att det tog månader att bli kvitt de kliande utslagen. För att mamma inte skulle bli borta från jobbet allt för länge och mormor inte skulle få bältros kom istället en snäll tant från kommunen för att ta hand om oss. Hon hade med sig en hel väska fylld med spel och böcker, hon lagade lunch, serverade saft och förmanade oss att inte klia. När vi var friska packade hon ihop spelen och for hem till några andra sjuka barn.

När mina egna barn en dag sitter och pillar på sina vattkoppor ska jag berätta om hur det gick till när mamma var liten och sjuk. De stackars barnen kommer få en än mer förvirrad tidsuppfattning än vad jag redan har. De kommer tro att tjugofem år är en mycket lång tidsperiod och de kommer aldrig fatta att en revolution kan pågå i tusentals år.

Bild: Salvador Dalis Soft Watch at Moment of Explosion

Behagliga accessoarer

Vi hade tagit en promenad för att jag skulle få röka en cigg (vilket jag bara får om jag bjuds). På vägen tillbaka pekade han mot sitt nyrakade huvud. Jag lever här uppe. Annars går det inte, annars skulle jag varken kunna sova på min pappas soffa eller steka 500 pannbiffar på en förmiddag.

Föregående helg konsumerade jag. Inte en enda sak kan betecknas som livsnödvändig eller ens placeras under kategorin minimistandard. Mitt hem är min borg, och där ryms alla mina saker. Amen. Med M på toppen av det ihopsamlade materiella berget är jag trygg och lycklig. Dock önskar jag ibland att jag kunde leva mer där uppe (pekar mot mitt nyfönade huvud), då skulle jag inte behöva oroa mig för världsliga ting som kuddar, böcker, papper, pannbiffar, tapeter, soffor, pryttlar och bränder.

Bild: Duane Hanson

De har slutat växa nu

När jag var tolv, tretton år och hade kommit in i puberteten på allvar blev jag plötsligt insläppt i den förkvinnliga gemenskapen som utgjordes av min äldre syster och hennes kompisar. De var några av de populäraste tjejerna i hela högstadiet och gjorde ingen hemlighet av att de tips och råd jag gavs och anmodades att följa var tonårslivets heliga graal. I sjätte klass hade jag c-kupa och de bedömde att det var hög tid att införskaffa min första push up-behå. Det blev två stycken, en svart och en vit, båda försedda med lika delar kliande spets och knölig stoppning. Jag förstod så mycket att det var bäst att använda dem annars skulle jag aldrig socialiseras in i det där spelet som då tycktes livsviktigt. Som tur var fortsatte brösten att växa i snabb takt och snart kunde jag med gott samvete låta mamma ärva de förhatliga behåarna. Fortfarande är jag lite ängslig när jag träffar min systers vänner och deras likar; Är det ute med lugg? Är min pojkvän tillräckligt snygg? Har jag för mycket rouge nu igen? De menade säkert väl men det var ingen lek att låta sig drillas sådär för att passa in som en välskuren pusselbit i ett pussel jag aldrig riktigt förstod.

Bild: Helmut Newton

Filmens behållning

Vi skulle ha hörts av i helgen för att bestämma tid för lunch. De där luncherna mitt i veckan får mig alltid att känna mig som en pappas affärsbekanta. Sittandes bland andra viktiga människor som lämnat kontoret för ett snabbt och effektivt näringsintag blir jag och pappa likadana. Om jag kommer någon minut försent har pappa redan betalat för buffén och plockat fram tallrikar och bestick åt oss, som för att minimera händelsens tidsupptag.

Jag såg The Wrestler häromdagen, den berörde mig mer än vad filmer vanligtvis gör. I försöket att dissekera känslan som dröjt sig kvar framkom insikten att the Wrestler är pappa. Den enda skillnaden mellan dem är egentligen bara att de ägnar sig åt olika sysselsättningar. Ett dåligt samvete gnager i mig, jag kände ömhet och förståelse för the Wrestler men tycker mest att hans avbild i min svenska förortsvärld är dum, knäpp, oförstående och egoistisk. Jag vill kunna känna samma sak för pappa, oförfalskat och utan gamla oförätter närvarande. Jag vill se en film á la The Wrestler med min pappa i huvudrollen.