Den som inte var intresserad av stadsmuseets reproduktion av vädersolstavlan kunde istället låta sig roas av den mer eller mindre diskreta tvekamp som pågick mellan museets guide och vår föreläsare från universitetet. Kraftmätningen kulminerade framför en modell av slottet Tre kronor då guiden exalterat beskrev den gåva/krigsbyte från Prag i form av ett lojt och tamt lejon som drottning Kristina haft på slottet. Min föreläsare, den lilla alldeles runda tant L, lutade sig mot mig så att den brunfärgade pagen flöt samman med min egen brunfärgade page. I en alldeles för hög viskning stötte hon dolken i den dåligt pålästa guiden; År 1754 om jag får be, inte 1753. Men man kan ju inte rätta allt, inte sant? Guiden fortsatte att gestikulera vilt och försökte med ordlekar få oss att förstå att Jakob De la Gardies slott hette Makalös. Efter en stund frångick jag min princip att inte spela med i sådana där lekar som gör en så mycket dummare än vad man är och sa; Makalös! Vilket L med glädje såg som en kunskap som vittande om ett stort intresse för släkten De la Gardie och drog hastigt med mig bort från gruppen för en separat visning av Makalös söndervittrade statyer. Bild: Magnus Gabriel De la Gardie och hans maka Maria Eufrosyne, syster till Karl X Gustav, målade av Hendrick Munnichhoven.
8 kommentarer:
Storslaget, du liksom jag måste ha många minnen av la Gardie tavlan förresten. Jag minns ännu analyserna, mannens symboliska fotstegsposition, från, när högstadiet, mellanstadiet, gymnasiet? De la Gardie sitter som kola i hjärnan. I ärlighetens namn minns jag inte mer än detta. En ryslig liten jycke har de också.
Ja, vad var det de sa om hunden? Jag har för mig att den skulle symbolisera trofasthet, men då har de ju inte funnit den mest förtroendegivande hunden att avbilda. Men, men hundmodet förändras väl som alla andra moden. /A
Yep, trofasthet, men det är en sneaky liten jävel tycker jag, krum och halvrakad. Och tittar ut mot åskådaren gör han inte heller. Jag misstänker också att det är en massa barn och fertilitetssymbolik här också. Jag försökte hitta en större bild. Men jag tror att fru Eufrosyne håller en bönstjälk i handen. Peas in a pod. Positionerad så där diskret över magen, helt klar en graviditetsönskan. Och blommorna i bakgrunden: jag är säker på att vi har en betydelse där. Liksom blickarna. De la Gardie har ju naglat åskådaren med ögonen, medan Maria tittar bort. Snygg balans däremot i färgerna, Gardies blonda kalufs och mörka kostymering och Marias mörka complection och hår mot gyllene klänning. Lite jin och jang. Balkongpositioneringen kan också analyseras vidare.
Jag har efterforskat: hunden är en löwchen! (litet lejon!) Populära vid de franska hoven, enbart aristokratin hade på 1600talet löwchen hundar. De sov i hovdamernas sängar och samlade på sig loppor och fungerande som levande värmeflaskor. Mycket symboliska hundar tydligen, lejonmetaforen. Riddare som dog hemma brukade få en löwchen målad på dödsporträttet, medan de som dog i strid fick ett riktigt lejon. Ah, jag börjar redan värma för den lilla saten.
Ah, fint J! Men skillanden mellan ett riktigt lejon och den här lilla löwchen känns skrattretande. Om jag kunde bli avportätterad med ett lejon men istället skulle få den här lille vet jag inte hur jag skulle ta det. Men Magnus Gabriel ser ju förstås ganska så nöjd ut...
Jag vet. Särskilt en krigarman, och sedan en liten knähund att symbolisera stordåden, jag vet då inte! Stackars Magnus, idel symboliska narrspel i den där tavlan, stackars karl.
Idag visade föreläsare L bilden på Magnus Gabriel De la Gardie och Maria Eufrosyne under föreläsningen. Hon kommenterade hunden för trofasthet och bönstjälken för fruktbarhet (antagligen var hon gravid). Hon är modeintresserad och kommenterade hans överdådiga kläder som typiskt barocka, särskilt ärmen som är uppfläkt för att visa den fina sidenskjortan under och de röda klackarna som var högsta mode bland de som hade råd. Jag frågade henne efteråt om himlen, varför den var så mörk och om det betydde något att den är ljusare på hennes sida. Hon visste inte säkert men kunde mycket väl tänka sig att det var barockens känsla för dramatik som avspeglat sig.
Jag berättade om det du fått fram om hunden, hon hade inte hört om det förr men tyckte det var logiskt för sin tid och skratatde ganska mycket åt det lilla lejonet. Du skulle vart med, jag tror du skulle gilla henne skarpt./A
Vill inte störa samtalet bara skriva att jag läste och liksom lyssnade. A-M
Skicka en kommentar