Filmens behållning

Vi skulle ha hörts av i helgen för att bestämma tid för lunch. De där luncherna mitt i veckan får mig alltid att känna mig som en pappas affärsbekanta. Sittandes bland andra viktiga människor som lämnat kontoret för ett snabbt och effektivt näringsintag blir jag och pappa likadana. Om jag kommer någon minut försent har pappa redan betalat för buffén och plockat fram tallrikar och bestick åt oss, som för att minimera händelsens tidsupptag.

Jag såg The Wrestler häromdagen, den berörde mig mer än vad filmer vanligtvis gör. I försöket att dissekera känslan som dröjt sig kvar framkom insikten att the Wrestler är pappa. Den enda skillnaden mellan dem är egentligen bara att de ägnar sig åt olika sysselsättningar. Ett dåligt samvete gnager i mig, jag kände ömhet och förståelse för the Wrestler men tycker mest att hans avbild i min svenska förortsvärld är dum, knäpp, oförstående och egoistisk. Jag vill kunna känna samma sak för pappa, oförfalskat och utan gamla oförätter närvarande. Jag vill se en film á la The Wrestler med min pappa i huvudrollen.