Jag tog med mig min mage till husläkaren idag. Varje gång jag går till doktorn vill jag att de ska hitta något fel. Inget allvarligt, bara ett namn och en uppenbar orsak till det obekväma, något som gärna går att matcha med en lika uppenbar medicin. Men så är det ju aldrig. Det ska tydligen bli bättre när jag inte är så stressad längre; men jag är ju inte stressad! Den grundliga unga läkaren svarade att jo, så var det nog ändå, jag var snäll och sa inte emot igen. När jag gick hem tänkte jag på läkare som en auktoritet i mitt liv och bestämde mig för att tro på dem. Alltså; jag och min mage är stressade men det kommer att gå över när allt (vad är oklart) har lagt sig.Bild: Gunnar Smoliansky
4 kommentarer:
Du skriver så bra!!!!!!!!!!!
Känner igen mig. En liten lagom ofarlig åkomma det är det man vill ha. och att någon liksom tar hand om den åt mig. Men du har så rätt, det blir aldrig så. man får ta hand om sig själv, så är det här i livet. kanske vi kan ta hand om varandra.
Ja, Kersti vi tar hand om varandra!
Att de har mage att... Anne-Marie
Skicka en kommentar