.jpg)
Efter ett halvår i en fysiskt inaktiv skolbänk och tre månader utan snus har vågen nu nått oanade höjder. Om det inte vore för den gnagande känslan av att jag gör något förbjudet så skulle jag inte bry mig nämnvärt om hur kläderna smetar åt allt tajtare kring magen, brösten och låren. Jag bara väntar på att någon okänslig jäkel ska uppmärksamma viktökningen snart. Då måste jag erkänna mina kilon även utanför min egen lilla värld, och kommer därmed förväntas att göra något åt dem. För ni känner väl själva hur oerhört provocerande det är i det här hälsohetsande samhället att lugnt låta händerna krama sina bilringar utan minsta ansats att påbörja en atkinsdiet eller täcka över spegeln. Bild: Botero
5 kommentarer:
Kanske vi skulle börja en motstånds-rörelse. En rörelse för de böljande formernas bevarande och var människas rätt till love-handles och mot de sugrörssmala idealen. Med parollen; Ju mer desto bättre.
Befriande läsning i tider där allt av intag ger ringar på allt...Anne-Marie
Ja, låt må bra-fettet leva!
Jag är i samma situation - mycket jobb framför datorn bränner inte mycket. Problemet är att kläderna blir för små.
Jm - Jo, det är ju ett problem jag undvek i inlägget, att viktökningen har en rent ekonomiskt dimension också. Som tur är har jag mycket A-formade klänningar i min garderob. /A
Skicka en kommentar