Fredagsbekännelse

Idag har jag tänkt politiskt inkorrekta och elaka tankar hela dagen. Konsekvensen av detta sprider sig nu som en obehaglig smak i munnen. Om ni gått på dagis och blivit serverade nyponsoppa och skorpor med kaviar på, vet ni precis vilken smak jag syftar på. Det började med en rullstolsbunden tjej i min nya klass och hennes assistent, jag är ledsen men hissen är trasig,jag kommer inte ner, ni måste vänta med ert kaffe. Stafettpinnen togs över av en ynklig tjej med tunn röst och alldeles utomordentligt dumma uttalanden, jag tror liksom att en skolchef är typ som en chef över en skola. Jag vet, det bådar inte gott för en blivande pedagog. Framför mig ser jag min väldigt 53-årige seminarieledare mässa, god jord. Lyssna nu, jag säger det igen. God jord, allt måste hamna i god jord. Alldeles nyss började jag eftermiddagen med en vit lögn för att kunna gå hem och tvätta. Vad kan jag säga, har ni någonsin lagt ert huvud på ett nytvättat struket örngott med krusade band?

Bild: Tamara de Lempicka

På havet, fast i en liten ask.

Oregerlig fylla, brist på hämningar och min egen person i ett alldeles för nyktert tillstånd drev mig bort från dansgolven och in bland de lugnare labyrintartade korridorerna. Efter att ha inspekterat alla däck upptäckte jag att korridorerna på bildäck bara var knappt en tredjedel så breda som korridorerna uppe på kaptensdäck. Att gå upp och ner i alla trappor och samtidigt väja för ölflaskor och armar som plötsligt for ut framför mig, gjorde benen darriga och en cigarett nödvändig. På en låda med, flyvästar i, satt en ung kille med en cigarett i mungipan, jag bad honom om en. Han slirade rejält, det märktes att han försökte skärpa till sig så fort han insåg att jag inte var full eller försökte ragga, det var sött. Han bad om ursäkt en gång till för att cigaretten var platt och sprang bort mot hissen. Jag letade rätt på L för att se om läget fortfarande var under kontroll. Hon stod i ett hörn och svor över något. Jag köpte en räkmacka åt henne och letade reda på hennes hyttnyckel en fjärde gång. Ute på däck blåste kjolen upp och mascaran började rinna av regnet. Jag blev rädd att vinden skulle göra kjolen till en ballong som skulle lyfta mig över relingen och ut i det dånande mörkret.

Partiklar som blir till människor

Min näsa är full med barndom. Doften sitter kvar i näshåren, jag försöker andas försiktigt, för att inte tappa bort den. I kvarteret bredvid mitt bor en tjej som enbart med sin uppenbarelse kan skapa en lekande sommarvind i mitt hår, varm trygghet i mitt hjärta, brunbrända ben och svala klippor. Nyss på tvärbanan visste hon precis vem jag var, fast jag blivit vuxen. Och jag visste precis hur hon doftade om somrarna, när hennes milda parfym blandades med doften av varm hud och röken från en cigarett.

Under hökens alla vingar

Jag tycker om att stå på skolgården, breda ut armarna och ropa, kom alla barn! Och se hur de då kommer springande över skolgården, från vartenda hörn, några glada, några ledsna, några blöta och några trötta. Att höra visselpipan och se tjugofem sexåringar, som är som bara sexåringar kan vara, hoppandes, skuttandes och dragandes mot mig och mina armar.

Utan hjärna försmäktar jag

En underbar kaka gjord på minst 500 gram vit choklad har lagt ett fluffigt täcke över min söndagskväll, en perfekt avslutning på en schizofren vecka. Att umgås med sexåringar hela dagarna har haft flera spännande effekter. Det verkar som att min förmåga att tänka på ett mer sammansatt sätt har gått förlorad, logiska resonemang faller sönder innan de skapats. Min ena framtand känns lös och det kliar i benen. Den här förändringen av min intelligens kommer något olägligt då jag ska lämna in en hemtenta nästa vecka och har även andra tankekrävande projekt på gång. Det tycks varit universums yttersta vilja att se mig lägga krokben för mig själv den här veckan. Den oskrivna hemtentan jagade effektivt fram min mörka vän, en hel dag försvann i ett töcken och en kväll framhärdades på toalettens svala golv. Nu är migränen borta. Istället för att skriva på tentan sitter jag nu och undrar över hur många hjärnceller jag förlorat den här veckan. Jag är övertygad om att migränattacker äter hjärnceller. Det finns en varg i en håla bakom ögat som äter små grå hjärnceller, det är därför det gör så ont.

Bild: Magritte

Guld eller deg

M brukar kalla mig för klimpen. Idag frågade jag om han då menade klimp som i guldklimp, eller mer som sopptillbehöret klimp. När jag förklarat vad det var för något, sa han retsamt att det var just det han menade. Men det är klart, om jag känner mig lite degig, varm och mätt så kan jag ju vara en klimp också. Vid närmare eftertanke så är det ju egentligen mycket trevligare att vara mjuk och varm än hård och kantig.

Studiebesök

Jag är ingen humanist, jag har lurat alla och mig själv, jag är ett borgarsvin, rädd för de vilsna ungdomar mitt samhälle skapat. För allt jag mindes var hur P försvann så fort benen bar honom medan jag vilsen och rädd såg hur två killar, som brukade kalla L för rakad hora, trängde upp S mot väggen och tryckte upp en tändare i hennes ansikte.
Dalen var min barndoms förbjudna plats, fylld av exotiska människor med gigantiska vackra kjolar, mängder av lekande ungar och en ungdomsgård fylld av aktivitet och en bullbakande A-M. Men det var uppenbarligen inte en plats att lita på. För att kunna gå till ungdomsgården på tisdagar, för att spela teater, hade vi med en fritisledare som eskort, året efter fick jag själv agera livvakt åt min lillasyster. Min egen familj lämnade Pärongården för ett sekelskifteshus på andra sidan tunnelbanespåret då pappa oroligt börjat iaktta den växande skaran vilda småungar. Ensam gick jag aldrig längre än till biblioteket, nära Ica och tunnelbanan.
Jag är inte rädd ute på stan, sena nätter och skumma gränder låter jag inte bekomma mig. Men en kombination av ett barns fantasi, en dominant pappas fördomsfulla korvstoppning, några olyckliga incidenter och denna eviga rädsla för det som är annorlunda och okänt, gjorde mig ängslig och nervös när jag gick mot Gården häromdagen. Utanför byggnaden tvekade jag lite inför att gå in i min ungdoms lejonkula, när någon bankade hårt på fönstret och ropade; Hallå där! Du ska hit in! Jag tittade runt i lokalen, nickade och sa hej utan ljud, jag frågade tyst om jag behövde ta av mig skorna. En man med långa dreads och läderkeps satt lite utanför den övriga gruppen, böjd över en bok. Jag antar att jag tittade på honom en halv sekund för länge för plötsligt lyfte han på huvudet och tittade rakt på mitt blossande ansikte och sa med uppfodrande röst; Jaha, hej säger man. Så slank den sista biten av mig som fortfarande var 25 år iväg, kvar satt en rädd, tyst och skamsen tioåring.

Bild: Escher

Me and the Greypig

Om man jämför med en gråsugga så har jag haft en kreativ dag. Men å andra sidan kan nog gråsuggan haft en mer inspirerande dag ändå, med tanke på det fina vädret.
Gråsuggan tycks ständigt återkomma i mitt liv, betongblock, liknelser eller konstprojekt. Sammanlänkade är vi, jag och gråsuggan. Det hela kanske började när jag och J som tioåringar diktade ihop en ramsa, ihop kokad av slogans för vattentäta klockor och nonsensord, för att tillbedja och blidka ett par heliga stockar. De låg intill en förfallen kalklinbana där det var skuggigt och fuktigt. Under stockarna bodde tusentals gråsuggor. Vi vaggade stockarna fram och tillbaka för att se på hur de vällde fram och rusade runt i panik, samtidigt som vi skanderade vår ramsa som avslutades med att utmärkt dramatiserat skrika GRÅSHUGGOR!

Älskade blodsfamilj

Varje dag i två veckor nu har jag försökt skriva om min familj. Vi har en fnurra på tråden. Men det går inte, jag börjar om, trycker på delete, styckar av och ändrar, skrivkrampen visar sitt fula tryne. Det är första gången jag vill skriva om något på bloggen men hindras, det trycker över bröstet och orden går inte att sammanfoga. Det känns barnsligt, onödigt och skamligt att låta julfirandet bilda avgrundsdjupa raviner mellan oss. Men jag såg bara tusen taggiga röda trådar som löpte kors och tvärs mellan våra hjärtan efter att vi försökt tala om det. Trådarna är fortfarande kvar, de försvann inte fast vi försökte att le och prata som förr. De förbinder oss med varandra på gott och ont, likt tarmlika törnen ger de oss näring samtidigt som de klöser och river. Det är svårt att acceptera att vår kärntrupp, som bildades och blev stenhård efter skilsmässan, håller på att lösas upp, men den gör det och det gör ont.

Bild: Frida Kahlo