Jag är ingen humanist, jag har lurat alla och mig själv, jag är ett borgarsvin, rädd för de vilsna ungdomar mitt samhälle skapat. För allt jag mindes var hur P försvann så fort benen bar honom medan jag vilsen och rädd såg hur två killar, som brukade kalla L för rakad hora, trängde upp S mot väggen och tryckte upp en tändare i hennes ansikte.
Dalen var min barndoms förbjudna plats, fylld av exotiska människor med gigantiska vackra kjolar, mängder av lekande ungar och en ungdomsgård fylld av aktivitet och en bullbakande A-M. Men det var uppenbarligen inte en plats att lita på. För att kunna gå till ungdomsgården på tisdagar, för att spela teater, hade vi med en fritisledare som eskort, året efter fick jag själv agera livvakt åt min lillasyster. Min egen familj lämnade Pärongården för ett sekelskifteshus på andra sidan tunnelbanespåret då pappa oroligt börjat iaktta den växande skaran vilda småungar. Ensam gick jag aldrig längre än till biblioteket, nära Ica och tunnelbanan.
Jag är inte rädd ute på stan, sena nätter och skumma gränder låter jag inte bekomma mig. Men en kombination av ett barns fantasi, en dominant pappas fördomsfulla korvstoppning, några olyckliga incidenter och denna eviga rädsla för det som är annorlunda och okänt, gjorde mig ängslig och nervös när jag gick mot Gården häromdagen. Utanför byggnaden tvekade jag lite inför att gå in i min ungdoms lejonkula, när någon bankade hårt på fönstret och ropade; Hallå där! Du ska hit in! Jag tittade runt i lokalen, nickade och sa hej utan ljud, jag frågade tyst om jag behövde ta av mig skorna. En man med långa dreads och läderkeps satt lite utanför den övriga gruppen, böjd över en bok. Jag antar att jag tittade på honom en halv sekund för länge för plötsligt lyfte han på huvudet och tittade rakt på mitt blossande ansikte och sa med uppfodrande röst; Jaha, hej säger man. Så slank den sista biten av mig som fortfarande var 25 år iväg, kvar satt en rädd, tyst och skamsen tioåring.
Bild: Escher
9 kommentarer:
Oj, absolut enastående. Särskilt öppningsraden. Jag älskar hur du målar upp en djungel av detta egentligen ganska lugna samhälle. Gården, dalen, vilka poetiska namn egentligen i bestämd form. Och vilka minnen du drar upp. Du verkar bära runt på så mycket jag helt förträngt som väller fram så färgstarkt nu. Jag önskar jag hade skrivit det här. Det är så skarpt. Fantastiskt. Särkilt som sagt öppningsraden, ah, du är otroligt bra.
Tack! Det behövde jag, mitt skriv- och blogg självförtroende har dalat den senaste tiden, jag har blivit så självkritisk att jag knappt vill släppa igenom några inlägg längre.
Jo, Det är smått fantastiskt hur delat Enskede var, och är, av tunnelbanespåret, och hur de vuxna understödde segregationen och rädslan.
Faktiskt. Och hur skiljelinjen alltid gick precis vid tunnelbanan. Jag minns skolavslutningen och hur alla liksom förberedde sig på att dalen-barnen skulle förstöra för enskedes elever, och hur alla nästan var besvikna när inget hände. I ärlighetens namn har jag nästan inga dåliga minnen av dalen, bara minnen av den hyschande paranoian.
Jag går där varje dag. Delar inte era uppväxtminnen men kan känna den skarpa linjen som tunnelbanespåren utgör. Jag rör mig på båda sidor. Åtminstone två av mina tre barn gör det, bekymmerslöst och utan rädsla. Men många gör det inte. Hopar av ungdomar kan ge mig obehagskänslor när jag inte känner dem. Så har det alltid varit.
Du förmedlar känslan så fint. De där situationerna när obehaget och minnena gör att man tappar sig själv på något sätt. Fortsätt skriv!
Nej nej nej - Du är en fantastisk skribent. Upp med självförtroendet. Jag gapar över det du skriver, hur sant du gestaltar det där. Du är ordmålare i mig. Anne-Marie
Jag gillar verkligen när du skriver om vår barndom, det är så mycket som är obearbetat i det förflutna. Enskede är lite av ett mytologiskt landskap i mitt minne, ett sjunket atlantis vi alla övergav. Eloge, igen. Bomber och bataljoner.
Jag har länkat till det här inlägget. Jag hoppas du får många kommentarer. Det var lite märkligt att se sig själv i ett historiskt perspektiv och i tredje person. Men allt stämde, jag bakade bullar. Alltig bakade jag. Nästan så att jag blev en bullbakande tredje viktig person i ungarnas liv. För bullar fick de... kanelbullar i mängder. En och annan chokladruta också. Kram A-M
J, ja, verkligen ett sjunket atlantis, ibland undrar jag om det verkligen var jag som växte upp där och inte en nära vän eller romanfigur.
A-M, jag letade efter bullar på disken, men det fanns bara en torr toscakaka...
Det var inte roligt att läsa - en torr toscaruta... var är doften av det nybakta brödet? Hemmakänslan i en doftupplevelse! A-M
Skicka en kommentar