Älskade blodsfamilj

Varje dag i två veckor nu har jag försökt skriva om min familj. Vi har en fnurra på tråden. Men det går inte, jag börjar om, trycker på delete, styckar av och ändrar, skrivkrampen visar sitt fula tryne. Det är första gången jag vill skriva om något på bloggen men hindras, det trycker över bröstet och orden går inte att sammanfoga. Det känns barnsligt, onödigt och skamligt att låta julfirandet bilda avgrundsdjupa raviner mellan oss. Men jag såg bara tusen taggiga röda trådar som löpte kors och tvärs mellan våra hjärtan efter att vi försökt tala om det. Trådarna är fortfarande kvar, de försvann inte fast vi försökte att le och prata som förr. De förbinder oss med varandra på gott och ont, likt tarmlika törnen ger de oss näring samtidigt som de klöser och river. Det är svårt att acceptera att vår kärntrupp, som bildades och blev stenhård efter skilsmässan, håller på att lösas upp, men den gör det och det gör ont.

Bild: Frida Kahlo