Chapeau-clauque å Cadillac, blanka skor å frack...

Det var tur att jag inte var upptagen av vare sig jobb eller skola på dagen, för att göra sig fin för en utekväll är ingen dans på rosor. Kvällens sällskap bestod av idel sköna damer med outtömliga make up-kunskaper och slimmade kroppar. Att inte göra sitt bästa inför en sådan kväll slår bara tillbaka mot en själv. Träningspasset blev långt och hårt. Kvinnan i disken vid entrén berömde min ihärdighet medan svetten rann i rännilar över nyckelbenen för att samlas i urringningen. Nyduschad och dödstrött utgjorde sängen en så oöverstiglig lockelse att jag bara var tvungen att provligga den. En timme senare slog jag mig för pannan, en siesta var verkligen inte inplanerad i schemat! Hepp hepp, längst in i badrumsskåpet stod en flaska med rött lack och även en med topplack. En halvtimmes pillande gjorde mig fruktansvärt snussugen. Jag slängde dosan i golvet säkert femtio gånger utan att den ville öppna sig, utan snus försmäktade jag i min lägenhetsö. Tanken på att, vill man vara fin så får man lida pin, kändes inte ett dugg tröstande när en längtan efter kaffe växte sig större och större. Den tättslutande burken tycktes nästan hånle mot mig där uppe på hyllan. Det är inte värt det, jag vill inte lida pin för att vara fin, jag vill bara vara fin.

Bild: Rosetti

Vem är mina skor?

Inför exkursionen blev jag varse vilka skosignaler jag kan förmedla med min blotta uppenbarelse.
Doktoranden i kulturgeografi som ledde vår grupps kartanalys hade ljusbrunt hår, klippt i en lite slarvig kort page, hon bar ett par inte helt omoderna jeans och en blåmönstrad stickad kofta. På fötterna hade hon lågskor med snörning. När alla uppgifter var avklarade och jag var på väg ut ur salen haffade hon mig i dörröppningen, Du! Kom ihåg att du inte kan ha på dig skor med höga klackar imorgon. Ja, nej det är väl klart, sa jag. Den där 1800-tals-stigen vi ska gå på är verkligen lerig och kuperad, fortsatte hon som att det var hennes kall i livet att eliminera allt användande av höga klackar. Jag mumlade bara jo jo jo, och gick bortåt i korridoren helt perplex.
Är det så att mitt rufsiga hår, osminkade ansikte och plufsiga kropp kan uppfattas som så pass sofistikerad att jag kan antas gå omkring i skogen i pumps?

Är det mackan som gör söndagen eller söndagen som gör mackan?

Jag tycker att den här mackan illustrerar min söndag väldigt bra. En rostad brödskiva med ost, leverpastej, smörgåsgurka, skinka, paprika och salami. Överflödet på frukostbuffén kortsluter hjärnan. Insikten att magen bara rymmer en viss mängd mat, kombinerat med viljan att äta allt, att inte lämna något ogjort, gör mackan till en psykotisk röra i all välmening. Precis som söndagar. Alla dessa goda föresatser som fastnar i rörelsen. Bytet av sängkläder kommer inte längre än till DN:s söndagsbilaga på sovrumsgolvet, skrivuppgiften i idéhistoria blev ett blogginlägg, och söndagssteken en frusen matlåda från förra veckan.

Hjärtat i kroppen

Min vän S har en dotter, snart är hon sex månader gammal. Hon har fullt med svart mjukt hår över hela huvudet, förutom precis bakpå där det finns en nästan kal fläck. Hennes ögon har precis formen av mandlar, som tycks lysa även fast de är så mörka.
De senaste veckorna har min jagvillhabarn-nerv inte gjort så mycket väsen av sig, den har bara legat löst slingrad runt hjärtat och liksom småbubblat. Nu sitter jag vid köksbordet, och min vän är på väg hem igen med barnvagnen över skanstullsbron. Jag känner hur bubblandet ökar i styrka för varje minut. Hjärtat som förut bara smektes lätt blir nu kramat så hårt att det spränger i bröstet.

Bild: Gustav Klimt

La mariée mis à nu par ses célibataires

Idag har jag läst i Johan Asplunds Om undran inför samhället. I ett avsnitt återger han Ulf Lindes alldeles underbara tolkning av Marcel Duchamps målning La mariée mis à nu par ses célibataires, direkt översatt Bruden avklädd av sina ungkarlar. Jag är outbildad och otränad i att se på konst, så jag ser bara något modernt som jag inte förstår. Under läsningen uppenbaras ett helt nytt sätt för mig att se. Linde benämner målningen som ett metakonstverk och däri finns nyckeln till att lösa den rebus som verket gömmer. En ambition i mitt liv är att försöka sträva efter bildning, ett arbete som jag vet kommer att fortgå i hela mitt liv, och som ändå aldrig ens kommer att vara i närheten av fulländning. Men idag kunde jag bokstavligen höra hur min förståelse vidgades. Eureka!

Tonåringen i mig

Skit på dig, vill jag säga. Jag vet att det inte är konstruktivt, det brukar M säga till mig. Men ibland finns det bara ingenting som passar bättre att säga. Skit på dig. Det är inte elakt på ett personligt sätt, men markerar ändå att man inte tycker om det som händer. Det är lagom grovt för en flicka som aldrig lärt sig att svära, och dessutom är uttrycket alldeles för barnsligt för att säga högt i ett riktigt sammanhang. Alltså är det perfekt att mumla för sig själv på väg hem, skrika halvhögt med stereon på som kamouflage i bakgrunden, eller bara låtsats att man sagt till någon. För ibland måste jag bara säga till systrar, bröder, mammor, pappor, vänner, bekanta och myndigheter att faktiskt gå och skita på sig.

Bild: Pablo Picasso

Ett steg fram, två steg tillbaka

Söndagar och måndagar är de märkligaste dagarna. Den rotlösa känslan förstärks av det faktum att dagarna infaller i följd. Den trygga rutin som långsamt byggts upp under veckan luckras upp redan under lördagens dekadenta ledighet, för att på söndagen fullt utvecklats till förvirring och oföretagsamhet. Måndagen går sedan åt till att återsamla alla hjärnans funktioner till sina rätta platser, och övertala kroppen att inrätta sig i ledet igen.

Foto: David LaChapelle