Inför exkursionen blev jag varse vilka skosignaler jag kan förmedla med min blotta uppenbarelse.
Doktoranden i kulturgeografi som ledde vår grupps kartanalys hade ljusbrunt hår, klippt i en lite slarvig kort page, hon bar ett par inte helt omoderna jeans och en blåmönstrad stickad kofta. På fötterna hade hon lågskor med snörning. När alla uppgifter var avklarade och jag var på väg ut ur salen haffade hon mig i dörröppningen, Du! Kom ihåg att du inte kan ha på dig skor med höga klackar imorgon. Ja, nej det är väl klart, sa jag. Den där 1800-tals-stigen vi ska gå på är verkligen lerig och kuperad, fortsatte hon som att det var hennes kall i livet att eliminera allt användande av höga klackar. Jag mumlade bara jo jo jo, och gick bortåt i korridoren helt perplex.
Är det så att mitt rufsiga hår, osminkade ansikte och plufsiga kropp kan uppfattas som så pass sofistikerad att jag kan antas gå omkring i skogen i pumps?
3 kommentarer:
Mina skor är röda. Det är ibland diskussion om dem. Men jag går omkring i det som jag har. ÖVerallt står jag i det jag har på mig. Stå på dig också. Anne-Marie
Det känns som att det är mycket runt omkring mig nu som handlar om skor. Det slängs hit och dit med värderingar och attityder, som egentligen bottnar i något annat, men som får utlopp genom ett par skor. Jag ville skriva något om det, men får inte riktigt till det.
Hej, den här bilden är så absurd. Det är något med perspektivet. Lite som en dada målning. För övrigt är du och pumps min sista kombination. Jag tänker tygskor. Platta.
Skicka en kommentar