Jag tycker att den här mackan illustrerar min söndag väldigt bra. En rostad brödskiva med ost, leverpastej, smörgåsgurka, skinka, paprika och salami. Överflödet på frukostbuffén kortsluter hjärnan. Insikten att magen bara rymmer en viss mängd mat, kombinerat med viljan att äta allt, att inte lämna något ogjort, gör mackan till en psykotisk röra i all välmening. Precis som söndagar. Alla dessa goda föresatser som fastnar i rörelsen. Bytet av sängkläder kommer inte längre än till DN:s söndagsbilaga på sovrumsgolvet, skrivuppgiften i idéhistoria blev ett blogginlägg, och söndagssteken en frusen matlåda från förra veckan.
3 kommentarer:
Det är det som jag gillar med söndagar, att man har tillåtelse att inte infria sina föresatser. Att de kan få bli precis hur okoordinerade som helst. Vilodag från måsten och struktur.
Jag fastnade för: en psykotisk röra i all välmening. Den meningen ska jag gå och ruva på ett tag. Jag gillade verkligen den.
Idéhistoria började jag läsa en gång för länge sedan. Minns inte vad som kom emellan, klart blev det inte. Men man ska ha något skoj kvar här i livet.
Jag gillar också det där. Mackan måste ha smakat väldigt gott... om man tänker efter. Man måste göra någon dag lite mer ostrukturerad. Vad är annars skillnaden.
Kersti,
Oftast börjar min söndagar med frustration och slutar i underbar slapphet. Att låta den där strukturlösheten plötsligt få fritt spelrum kräver lite tid eftersom söndagen bara inträffar en gång i veckan. Men med tiden hoppas jag att jag kan låta dem vara bara precis som de är.
Anne-Marie,
Jag gillar tanken på nödvändigheten med en ostrukturerad dag.
Skicka en kommentar