Jag är inte beroende, bara rastlös.

Den sista ursnusade snusen ligger kvar ovanpå snusdosan. Den bidar sin tid där, jag vet inte om det är ett resultat av lathet eller separationsångest. Den är ju inte bara dosans sista prilla utan den sista i livet. Så är tanken och så ska det nu vara. M’s pappa slutade snusa för många år sedan, han hade lovat att de skulle bli kvitt nikotinet tillsammans. Dyra nikotintuggummin som smakade skit köptes i mängder för att stävja parets sug. M’s far är ekonomiskt lagd och bytte snart ut tuggummina mot vanliga Toy. Han lägger dem i en tom snusdosa för bästa placeboeffekt. På juldagen blandades våra dosor ihop, jag såg hur han andades in lite extra när de blöta prillorna såg dagens ljus.

Dickens á la 2008

Hans händer skakade och jag skulle precis erbjuda mig att ta bort folien från flaskans kork när den till slut lossnade. Det var en magnumflaska, som pappa sparat i två år i väntan på just det här. Han höll den som ett barn med en ostadig hand om flaskhalsen. Den dyra champagnen skvätte på bordet och de fula men oersättliga glasen klirrade nervöst mot varandra. Han talade febrigt om hur affären som nästan fått honom att förlora allt nu gått i lås. Hans lättnad antog fysisk form och gjorde luften tjock. Han försökte samla sig för att nyktert kunna berätta, men bara vissa ord tog sig fram till mina hörselgångar, resten fastnade kring pappas darrande haka och blanka panna; Oslo… cement… Dubai… arvode… grön kvist. Vi i delade ut julkappar. Alla fick varsitt kuvert innehållande egengjorda presentkort på stora summor, pengarna rullar snart in. Av mig och M fick pappa en fin whiskey, han blev glad och öppnade den på en gång. Sen åt vi sushi.

Hur ska vi lösa det här med den fuktiga kylan?

Persefone kämpade för livet men föll ändå i Hades klor. Väl nedkommen i dödsriket förfördes hon av det gudomligt läckra granatäpplet, precis så som jag blir förförd nu. Jag skalar mitt granatäpple och låter fröna ramla ner med ett ljuvt klirrande i glasskålen. Min ypperliga logik säger åt mig att äta upp vartenda frö av fruktbarhetens skatt. Om ni märker att allt blir lite ljusare och lättare imorgon så är det bara jag som räddat Persefone ur underjorden.

Möte utan att träffas.

Klockan var halv ett på natten och det ömsesidiga ignorerandets konst nådde oanade höjder. Jag hade min bok i handen och turen att se henne innan det var försent. Jag hejdade impulsen att stanna tvärt och tvingade mig att med boken framför ansiktet fortsätta och luta mig mot pelaren som hon stod på andra sidan av. Jackan och halsduken blev kvävande varma. Snart kommer hon se mig! Jag stod kvar och slängde nonchalant med luggen och såg till att vända blad i boken när jag borde hunnit läsa klart sidan. Hon såg mig! Boken blev mycket intressant, näsan nuddade nästan bokens blad för att dölja mitt röda upphetsade ansikte. Kommer hon hitåt? Inget hände. Vi gick på tåget på varsin sida om en man. Likt ett barn som intensivt önskar sig något bad jag tyst att hon skulle vilja se mig, knacka på bokens omslag och le med hela kroppen. Inget hände.

Bild: Isadore Weiner

Det började med torra läppar

Arméns hudsalva som jag använder till läpparna vid sängdags har sin givna plats på sängens huvudgavel. Igår kväll råkade den ramla ner mellan väggen och gaveln och kilades fast halvvägs ner mot golvet. Det närmaste föremålet som var smalt nog att få in i springan var Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, en tunn pocketbok ur Delfinserien. Ur boken ramlade ett litet bokmärke i form av en gubbe med hatt, gjord av en gul post-itlapp. När jag bläddrade vidare i boken så fanns där fler post-itlappar med små meddelanden på, med ens kände jag mig som Gilbert i en av Laura Trenters böcker. Jag kunde se på handstilen att de var K som skrivit lapparna men kunde inte alls minnas att jag sett det här förut. Lappen på första sidan var daterad till den sjunde september, för sju år sedan. Jag tittade in i en annan tid, ett annat liv och kände mig plötsligt som en inkräktare i min egen historia.