Hans händer skakade och jag skulle precis erbjuda mig att ta bort folien från flaskans kork när den till slut lossnade. Det var en magnumflaska, som pappa sparat i två år i väntan på just det här. Han höll den som ett barn med en ostadig hand om flaskhalsen. Den dyra champagnen skvätte på bordet och de fula men oersättliga glasen klirrade nervöst mot varandra. Han talade febrigt om hur affären som nästan fått honom att förlora allt nu gått i lås. Hans lättnad antog fysisk form och gjorde luften tjock. Han försökte samla sig för att nyktert kunna berätta, men bara vissa ord tog sig fram till mina hörselgångar, resten fastnade kring pappas darrande haka och blanka panna; Oslo… cement… Dubai… arvode… grön kvist. Vi i delade ut julkappar. Alla fick varsitt kuvert innehållande egengjorda presentkort på stora summor, pengarna rullar snart in. Av mig och M fick pappa en fin whiskey, han blev glad och öppnade den på en gång. Sen åt vi sushi.
5 kommentarer:
Oh la la - magnifikt i form och innehåll. Väger du dina ord? Smakar du på ditt innehåll? Jag har ätit upp varje ord du skrivit här, smakat, tänkt och funderat. Blir imponerad över de nervösa glasen... och hur ordet Dubai tvingar flaskan att spilla. A-M
Tack A-M för att du läser mig, och smakar på mina ord. Det är precis det jag vill. /A
Jag är här titt som tätt. Alldeles som äta en god pralin... med en plötslig stark smak av något bittert, surt, pepparstarkt, ljuvlig honung, saffran... ja herregud - det är jul och konfronterandets högtid...A-M
Jag kan bara rätt och slätt instämma i vad Anne-Marie skriver. Konfronterandet högtid.. ja så är det nog i alla fall på många håll.
Jag läser och ibland lämnar jag små små avtryck (stl 35).
Kersti, tänk att så små fötter kan lämna så stora avtryck...
Skicka en kommentar