Klockan var halv ett på natten och det ömsesidiga ignorerandets konst nådde oanade höjder. Jag hade min bok i handen och turen att se henne innan det var försent. Jag hejdade impulsen att stanna tvärt och tvingade mig att med boken framför ansiktet fortsätta och luta mig mot pelaren som hon stod på andra sidan av. Jackan och halsduken blev kvävande varma. Snart kommer hon se mig! Jag stod kvar och slängde nonchalant med luggen och såg till att vända blad i boken när jag borde hunnit läsa klart sidan. Hon såg mig! Boken blev mycket intressant, näsan nuddade nästan bokens blad för att dölja mitt röda upphetsade ansikte. Kommer hon hitåt? Inget hände. Vi gick på tåget på varsin sida om en man. Likt ett barn som intensivt önskar sig något bad jag tyst att hon skulle vilja se mig, knacka på bokens omslag och le med hela kroppen. Inget hände.
Bild: Isadore Weiner
6 kommentarer:
Jag känner när jag läser. Känner av, känner igen, känner känslan. Du kan kosten att gestalta den i ord så att jag känner det igen.
Igenkännandet och bortseendet. Läskig känsla. Anne-Marie
ångest. det är märkligt hur små missförstånd och val eskalerar såhär. hur det där första missade ögonkastet resulterar i något som gräver upp en abyss mellan folk. som märkligt nog endast kan överbyggas med samma gemensamma förbiseende av att situationen ägt rum. Jag har haft många liknande situationer på sista tiden. det börjar kännas lite som om den här stan har fallit i bitar runt mig. Jag har kartlagda områden jag aldrig mer besöker, Marchmont (JM, D, samt ägare till en massa lägenheter jag tittat på och aldrig hört av mig till), toll cross (V, S, JM, D, samt annat bokhandelsfolk), West Port, bortom butiken Fed and Watered (same as above), Morningside (J), samt Causewayside (S). För att komplicera kan läggas till ett strikt tidsschema, Marchmont är exempelvis endast off limits efter 6 på kvällarna, although kvarteret runt the Argyle bar, frekventerar en hel del halvalkade stammisar som känner mig vid namn och inte skulle vara sena att konfrontera mig. Life on the run, jolly.
Viss humor förståss, märk väl.
J, ibland gå det bara inte. Jag har också haft många off limits-platser. Som tur är glömmer jag efter några år varför jag inte borde vara där. En del platser blir man av nöden tvungen att vara på ändå, som Skanstullsbron till exempel, det var knivigt att ta sig hem till Farsta utan att passera den. Men det svåraste var kanske ändå när stockholms universitet blev en totalt förbjuden plats, men jag klarade ändå att ta 20 poäng till.
Promenera stolta där ni är. Ni är inte ensamma ansvariga för ett möte som aldrig äger rum. Det är två om möten... dela ansvaret. A-M
Skicka en kommentar