Jag läser historia på universitetet nu. Eftersom att vi människor har en förkärlek till kronologiska ordningar börjar vi som brukligt med forntiden. Vår föreläsare påpekade pedagogiskt att den neolitiska revolutionen inte innebar att dragdjur, skäror, utsäde och hjul plötsligt fanns som av gudarna skänkta vid människans lägereld en morgon. Det tog tusentals år för oss att börja bruka jorden och skapa samhällen. Det här får mig att tycka synd om mig själv och alla andra som lever i den här galopperande tiden. Tänk om jag och mormor hade haft samma sorts uppväxt och inte den här muren av teknik mellan oss? När jag var sex år och min syster fyra år fick vi båda vattkoppor. Jag minns det som att det tog månader att bli kvitt de kliande utslagen. För att mamma inte skulle bli borta från jobbet allt för länge och mormor inte skulle få bältros kom istället en snäll tant från kommunen för att ta hand om oss. Hon hade med sig en hel väska fylld med spel och böcker, hon lagade lunch, serverade saft och förmanade oss att inte klia. När vi var friska packade hon ihop spelen och for hem till några andra sjuka barn.
När mina egna barn en dag sitter och pillar på sina vattkoppor ska jag berätta om hur det gick till när mamma var liten och sjuk. De stackars barnen kommer få en än mer förvirrad tidsuppfattning än vad jag redan har. De kommer tro att tjugofem år är en mycket lång tidsperiod och de kommer aldrig fatta att en revolution kan pågå i tusentals år.
Bild: Salvador Dalis Soft Watch at Moment of Explosion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar