Omfattande dentoalveolär kirurgi á la Edgar Allan Poe

Rummet är sterilt, här finns ingenting som tyder på att människor brukar vara här, inga uppfodrande käcka affischer eller kvarglömda kaffemuggar, det gör mig misstänksam och jag börjar snegla mot den rostfria vagnen bredvid stolen. Där ligger instrument övertäckta med en ljusgrön servett, något ser väldigt mycket ut som en hammare och visst är det väl en syl som ligger bredvid. Sen går det fort, jag säger att jag känner mig nervös, de klappar mig på axeln och säger att det kommer gå så bra så bra. Stolen som jag sätts ned i sänks bakåt, tillsist säger mina magmuskler ifrån, jag ger upp och lägger mig ned. Käkkirurg Berg böjer sig över mig och säger milt att det är dags att börja, samtidigt som syster Berit täcker över mig med ett grönt skynke, nu tittar bara munnen fram. Paniken sprider sig, jag tänker att jag är vuxen nu och bör klara av att ta bort två visdomständer. Innan tanken hunnit lägga sig protesterar jag och meddelar upprört att det här inte alls kommer att gå, om jag inte får en hand att hålla i. När den första tanden tas bort bistår syster Berit med en handskbeklädd men mjuk hand. Olyckligtvis är handhållande inte inräknat i syster Berits arbetssysslor, hon fick svårt med att räcka över alla skalpeller och tänger doktorn vill ha. Kloka käkkirurgen förstår ändå att handen är av yttersta vikt och ber en annan syster komma in för att agera handhållerska. En liten söt asiatiska kommer in, jag uppfattar att hon heter Mao, men det kan hon väl inte ha gjort?