Efter en veckas ledighet fängslad av regn och sysslolöshet börjar jag slappna av. De saker som tycktes mig övermäktiga för några dagar sedan har sakta börjat förflytta sig mot periferin, minskat i tyngd och densitet. Pappas ointresse inför min person har degraderats till sin vanliga plats i facket ”vardagsmat”. L:s måttligt diskreta kommentarer om hur jobbigt hon har det och hur välbeställt jag och M har det flyger förbi knappt märkbart. Ett lugn vars känsla närmast går att likna vid min barndoms morgonstilla Kalmarsund rullar in över mig. De senaste dagarna har mitt liv varit så befriat från påträngande intryck att jag nu finner min hjärna härligt tom.
Där tog orden slut.
Målning: Magritte
1 kommentar:
Underbara ord och jag ryser för den sista raden. Anne-Marie
Skicka en kommentar