Själslig ro på fat

Bland det värsta As mamma vet är när man äter vindruvor en och en istället för att med en liten sax klippa av en kvist i taget. På mitt kakfat börjar klasen med druvor likna ett dött förkrympt träd med några glömda frukter envist hängande kvar. Jag klämmer på varenda en, men rötmånaden är obarmhärtig och alla känns svampiga och är brunaktiga runt de skrumpnande skaften. Jag sa näsvist till A att hennes mamma kanske borde skaffa sig vindruvor av glas så att verkligheten inte skulle inkräkta så på hennes perfekta fruktfat. Men verkligheten har hunnit ikapp mig med nu. Åsynen av mitt fat med blå druvor intrasslade i torkade kvistar gör mig ledsen. Jag ska köpa nya imorgon och lägga min lilla sax med utsirade blommor på bredvid.