När E talar om L säger hon alltid ”min bästa vän”. I början tyckte jag att det var gulligt och lite naivt. Ett uttryck som förenklar relationen till småskolenivå, skalar av den så att bara den innersta essensen finns kvar, och där för alla att se. Det här är min vän, min bästa vän.
Men det känns inte vidare gulligt längre, utan mer som en elak pinne i ögat. Det här är min bästa vän, och det är inte du. Kontakten och samspelet med andra människor kan vara komplicerat, jag tycker att det alltid är det. Komplicerat, oumbärligt och utomordentligt härligt. Det är därför jag måste skriva om det. Det är det jag andas, på gott och ont.
3 kommentarer:
Jag gillar uttrycket "pinne i ögat". Visst är det så det känns. På engelska finns uttrycket "damned by faint praise" som alltid har passat mig. Somliga meningar, trots deras goda klang, är som ett hugg i ryggen. Jag har heller aldrig uppskattat ordet "bästa vän". Det finns något graderande i det och uteslutande.
Ja, det är lite synd, E är en helt fantastisk person, hon inser nog inte hur hon begränsar sin omgivning med de orden.
Japp. Pinne i ögat var det. Jag läser något här som jag tycker om. Tänker på en gång i mitt hem. Välkommen till bloggvärlden. Ser ut att bli lovande på denna blogg. Jag länkar. A-M
Skicka en kommentar