Min pappa är som han är, han kommer aldrig att förändras. På det sättet är han nog det mest konstanta i mitt liv. Eftersom han saknar just förmågan att förändras är han också ensam och ledsen. Oftast kan jag inte göra något åt det, för det inte är mig han söker. Men på söndag är det fars dag och jag känner hur det kliar i kroppen av en kombination av snälldottersjuka och upphetsning över att jag faktiskt skulle kunna göra honom glad just den här dagen eftersom att det är precis det han förväntar sig. Jag ringde och efter sedvanliga artiga fraser frågade jag, har du något speciellt för dig på söndag kväll? Alldeles uppenbart hade frågan en väldigt gissningsbar fortsättning. Nja, började han, jag tänkte att det skulle vara en jättebra fars dagpresent om din Storasyster ville bjuda mig på middag. Jaha, det var det. Nu kliar det inte längre.
Bild: Edward Hopper
5 kommentarer:
Det finns klådstillande medel... det finns andra som gärna kommer på middag... det finns andra som förstår att svara vänligare och inse att frågan är ställd som en invitation. Jag blir lite arg... men bara lite. A-M
Skitstövel, förlåt, men jag blir så arg. Öster om Eden, Anna, tänker jag mycket på. Och sen tänker jag mest, jävla skitgubbe. Jag blir jättearg. Det är någonting visst med att försöka ge och inte få det mottaget, jag finner det så plågsamt sorgligt. Stor kram kära vän!
Sorgligt på flera sätt. Att bli avspisad och inte sedd. Men också att inte se inte förmå känna in. Vemodigt, så väldigt vemodigt. För dig finns det andra som säkert vill bli bjudna. Men för honom... ?
A-M, J och Kersti - Tack för era kommentarer.
J - Öster om Eden ja, det hela känns med ens lite sorgligare.
Väster om Eden - kanske det känns ljusare där... Anne-Marie
Skicka en kommentar