När jag var liten kunde jag flyga. Jag flög alltid på natten när alla sov, spände lårmusklerna och hoppade. Svävandes precis under taket tog jag mig runt i huset genom att veva med armarna som att jag simmade. När jag blev trött vevade jag mig tillbaka till mitt och Es rum och somnade. Ibland öppnade jag fönstret i barnkammaren, plockade upp några dockor och flög ut för att leka. Det var så bra att kunna flyga när man behövde smyga. Jag hade glömt bort att jag kunde flyga. Jag förstår inte hur jag kunde glömma det, känslan av att allt var möjligt, att jag hade något som ingen annan hade.
1 kommentar:
Det har du fortfarande. Du har bara vikt in vingarna en aning. Som om de behövde skyddas lite grann. Där de är nu målas de i de absolut vackraste färgerna och blir bara synliga för dem som har förmågan att se. Anne-Marie
Skicka en kommentar