Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med det där pirret. M jobbade sent, Tracy Chapman var den första jag fick syn på. Så det är så här det känns när pengar plötsligt förvandlas till självkänsla? I’ll revel in their attention, and mountains, oh mountains o’ things. Hans röst darrade när han berättade om banken som inte idkade välgörenhet i kristid. Åh! Jag kreverar av kriminell tillfredsställelse! Finally the tables are starting to turn, talkin’ bout a revolution. Hans röst låter så annorlunda, den låter som blottad strupe. Mina egna ord låter stumma som ärtpåsar mot plastgolv, som överlägsen filantropi och revansch. Love is hate, war is peace, no is yes, and we are all free.
Bild: Lillian Bassman
6 kommentarer:
Åh så så så så vackert du skriver. A-M
Tack! /A
Det här är hopplöst vackert A! Jag älskar hur du använt Tracy. Som poesi.
Tack J! Visst förtjänar hon att användas som poesi efter allt hon gjort för oss.
Verkligen. Det fungerar nästan bättre som poesi, å andra sidan hör jag fortfarande hennes röst i huvudet trots att jag inte spelat skivan på tio år.
...jag hängde inte riktigt med... Men Tracy Chapman är underbar! :)
Skicka en kommentar