Systerskapet är dött, länge leve systerskapet!

J har med sitt superba inlägg väckt minnen till liv. En av de fina saker som kommer av barndomsvänner är hur vi delar upplevelser och därmed möjligheten att samtala om de olika minnen samma händelser skapat.

Med hjälp av ett bandat avsnitt av Jane Austens Stolthet och fördom bankade pappa in de rader som han koleriskt beordrade skulle bli mitt och mina systrars ledord; vi ska badda varandras såriga hjärtan med systerskapets balsam. I kör upprepade vi meningen medan pappa spolade bandet fram och tillbaka tills orden etsat sig fast långt in i reptilhjärnan. I fjol var pappa sjuk en tid och behövde ständig tillsyn. Efter att ha portionerat ut nattens piller frågade jag om han mindes systerskapets ledord. Han såg förvirrad och trött ut och bad mig att förklara vad det var för systerskap jag talade om. Jag kunde inte svara. Det blev med ens så uppenbart att E’s avståndstagande, Ma’s självupptagenhet och min barnsliga sårbarhet hade fått balsamet att härskna. Jag önskar att J hade varit med mig då för ett år sedan, så att vi kunde ha olika minnen tillsammans nu.

Bild: Sally Mann

Konsten att raljera som en ångvält

Min lärare på den här kursen häver ur sig så grova generaliseringar och antaganden att jag mestadels sitter stum av indignation. Hu så han provocerar mig! Idag när jag precis vaknat upp efter en period av intensivt tecknande av blomrankor i blockets marginal hörde jag honom prata om artefakter och vidare om miniräknarens inverkan på hur vi ser på räkning. Plötsligt svävade han iväg till sitt lokala konsum; det är ju tack vare miniräknarna de kan sitta där bakom kassan och bara svisch, svisch dra såhär, inget tänk alls. Den hårt extraknäckande kassörskan i mig vred sig som masken på kroken. Han backade på sitt gubbiga antisätt genom att överlägset medge att han var lite elak. Jag återhämtade mig lagom till att höra den här märkliga mannen snabbt och utan samvete halshugga alla vuxna som läser fantasy; vad är det för människor som läser sånt! Det kan ju knappast vara bildade människor som fortfarande läser sagor! Fördomarna och generaliseringarna trycks upp i ansiktet så till den milda grad att jag misstänker att det är frågan om någon experimentell undervisningsstrategi.

Hej hand, hej kropp, hej själ!

Ett handslag är oftast bara ett handslag. Men så finns det de där människorna som liksom griper tag i hela ens kropp fast de bara fått en hand till låns. Jag skakade inte hand idag, jag blev handskakad. Det berodde nog lika mycket på min förvåning över mannens uppriktiga glädje över att se mig i sitt klassrum, som det faktum att han skakade hand på det där alldeles bortglömda intima sättet med båda sina händer om min hand.

Bild: Edvard Hopper

Är det månne en rumba?

Jag försöker lära mig att åka långfärdsskridskor. Min åkning påminner mer om någon sorts egensinnig dans.









Hör ni musiken?

Spaning

Idag har jag och min storasyster varit på fågelexpedition. På Järvafältet lyckades vi se den mycket ovanliga gulbrynade sparven. Såhär års ska den egentligen befinna sig i södra Kina, sparven har bara setts i Europa åtta gånger, senast 1998 i England. Den såg förvirrad ut. Vi tog oss till Tyresö slott också. Vi ville titta på kungsfiskaren som så sent som igår setts vid ån nedanför slottet. Det var vackert där, istället för kungsfiskaren fick vi sen en underbar liten strömstare.

Gulbrynad sparv fotad av Aleksandar Plavsic

Strömstare fotad av Jörgen Lindberg

Grattis på födelsedagen!

Min bästa vän fyller år idag. Jag vet att jag i mitt allra första inlägg skrev att jag ogillade när folk pratar om sina bästa vänner, varför ska man utesluta några och rangordna andra? Men i dag tar jag mig friheten att begagna mig av uttrycket. Dels för att jag inte kan komma på någon som skulle känna sig förbisedd av att bara vara en vän, dels för att hon är min bästa vän på ett helt unikt och systerligt sätt. Nåväl, tanken är i alla fall att här förära henne med en kärleksförklaring och ett alldeles eget blogginlägg.

Bild: Tamara De Lempicka

Att plugga är en konst.

Min föresats var att plugga hela dagen, men av olika triviala skäl blev ingenting presenterbart gjort. Istället städade jag lite, tvättade lite och förberedde mig mentalt på att verkligen plugga imorgon. Dock gick den största delen av dagen åt att titta på bilden ovan. Sen blev jag själv därefter.

Bild: Magritte

Genus genom snus.

Jag knäcker en bärs. Jag gör verkligen det. Även fast frasen inte är av den typ jag vanligen skulle använda mig av. Antagligen skulle jag säga något som; jag tänkte kanske dricka en öl. Men ett mer grabbigt uttryckssätt är mitt substitut för snuset. För det verkar ju inte spelar någon roll hur många tjejer som snusar, det kommer ändå alltid vara ett maskulint företag. Min storasysters reaktion på den första prillan hon såg mig lägga in bekräftar tesen. På tunnelbanan mot Odenplan satt hon mållös inför min putande rödmålade överläpp tills hon lugnt och sakligt deklamerade att jag aldrig skulle få någon pojkvän.

Vi jubilerar!

Ett halvår är ingenting, men samtidigt ändå något. För exakt sex månader sedan skrev jag mitt första blogginlägg, det är en bra början. Jag firar med att lägga in en prilla av det bästa fejksnus som går att uppbåda.

Erfarenhet nr 2,348,901

Jag läste mer när jag var yngre. I böckerna hittade jag oändligt med beskrivningar och metaforer som jag tyckte jag kunde förstå känslan och innebörden i men som jag betvivlade verkligen existerade. Vilket i den här berättelsen är beviset på att jag verkligen var ung när jag läste Anna Karenina, Svindlande höjder, Madame Bovary och Dagarnas skum. Då och då stöter jag på den där bokstavliga sanningshalten i det som jag trodde var stämningsfullt fabulerande. När jag var tretton blev mina ben som spaghetti för första gången. Några år efter penetrerades hjärtat av tusen knivhugg utan att lämna den minsta skråma. På den tredje dejten med M insåg jag att om det nu fanns något som en klar panna så var det hans. En kväll på väg hem från C, i skenet av den gula gatubelysningen var det bara fläsket som saknades i dimman tjock som ärtsoppa. Is som sjunger verkar vansinnigt vackert, men föga troligt tills man hör det. På nyårsafton var isen spegelblank och tillsammans med M’s skridskor och ekot mellan berghällarna sjöng isen för mig för allra första gången.