Skör i själen

Förr när jag fortfarande fick besöka ungdomsmottagningen fanns det en kurator där som jag brukade gå dit för att träffa. Mitt huvud var som en soptipp, flera års skit låg kvar och drällde, ingen ordning alls, vackra föremål slängda av misstag låg under hårda ord och smutsiga trasor. Efter några år när allt på soptippen var sorterat ordentligt, med goda ting i framkant och nedtryckande smuts bakerst och underst, satt jag åter hos henne i den blå clubfåtöljen oförstående över varför det ändå kändes som en soptipp inuti. Hon gav mig en näsduk, lyfte upp det stora svarta håret precis som hon brukade göra, som för att rycka upp sig lite. Du är skör i själen, det behöver inte vara mer än så, säg till dina vänner att du är skör i själen att du inte kan just nu…
Nu är jag där igen, jag är skör i själen, jag klarade inte av att skriva tentan, klarade inte en massa saker. Men jag älskar att hon gav mig ord för det.

Ge mig styrka

Jag är egentligen mest arg för att jag inte har nog skäl att vara arg. Så medan jag väntar på att denna förståeliga men etiskt opassande ilska ska lägga sig roar jag mig med att förbanna en del saker, så som: opedagogiska lärare på den pedagogiska institutionen (bara denna motsägelse får det att brännas bakom ögonlocken), inkompetenta studiekamrater, och avsaknaden av gruppindelningar efter IQ och studieerfarenhet.

Min själ tror att snö är det samma som balsam.

Jag vill ut i skogen, den fattas mig. På M’s min kunde jag avläsa att han inte riktigt förstod var denna plötsliga längtan kom ifrån. Innan käcka repliker om en fjärde generationens stockholmare kom över hans läppar förklarade jag att jag alltid ville vara i skogen, det var bara att jag sällan lyckades erinra mig om detta.

Det fina i kråksången

Jag har det bättre en alla andra cp’n, jag är ett lycko-cp! Vi har haft grupparbete idag, det gick bra. Roligast var det att jobba med ett lycko-cp.

Det obekväma i att vara hundra mot en

Jag är matt, föreläsningen tog musten ur mig. Föreläsaren är väldigt kunnig och det började bra, han mumlade inte alls lika mycket som sist. Men aj, aj, tyvärr är det inte långt mellan niondeklassare och lärarstudenter. Hur säger man att någon är fit fast i plural, jo fitta så klart. Sen var han förlorad, när micken la av och den etthundrafjärde bilden över Bourdieus fält klickades fram var hälften av åhörarna borta. Jag insåg själv där jag satt längst upp i aulan att jag bara stannade på grund av hans delvis nedärvda kulturella kapital. Kanske gör jag honom en otjänst genom att sitta kvar, tänka om alla alltid har suttit kvar och det är därför hans förläsningar inte blivit bättre än så här? Jag satt kvar i alla fall, för jag har samma undergivna respekt, präglad av rädsla, för Olof Palme som jag har för Ingemar Bergman.

Jag, M och bilen

Jag har varit utanför Stockholm i helgen. Jag hade glömt hur vackert det är där ute. Euforiskt skakad över naturens skönhet glömde jag min mobil i ett hus, på ett gärde, mellan Hällekis och Medelplana. Det var skönt, att inte vara kontaktbar är en alltför oupplevd känsla.

Tidens stillastående fart

Jag misstänker att M har drabbats av en fyrtioårskris. Eller så försöker han kanske bara upprätthålla status quo, då fast jobb på kontor, en presentabel lägenhet och skaffa-barn-samtal inte är förenliga med hans image á la friflygande tjugoåring. Således har trettioårskrisens Mustang bytts ut mot en offroad motorcykel. Jag har redan försäkrat mamma om att jag aldrig ska sätta mig på den. Tre saker har hon uttryckligen förbjudit mig att göra; prata med scientologerna, sola solarium och åka motorcykel. Efter som min kära mor har varit så sparsam med förbud har jag lydigt hållit mig undan pratglada scientologer, blinkande solarium och vrålande motorcyklar. Jag har aldrig riktigt förstått det här med ålderskriser, var de kommer ifrån. Men det kanske är för att jag aldrig haft en åldersrelaterad kris, jag har inte behövt det eftersom jag varit upptagen med andra kriser; pappakriser, kompiskriser, identitetskriser, brustet-hjärtakriser, boendekriser, viktkriser…

Bild: Klimt

Ut-värd-ering

Jag har en vän som inte vill vara min vän. Så nu funderar jag på hur det egentligen hänger ihop, jag trodde att vänskap i sin grund alltid var ömsesidig, liksom av naturen. I går när jag lagt mig i sängen för att inte sova, korvade jag ihop lakanen och bestämde mig för att göra mitt yttersta för att vara snäll, omtänksam och tolerant nästa dag. För kanske har jag missuppfattat alltihop. Kanske omsluts jag av en dimma som förvränger alla mina sinnen och får mig att tro att jag är något som jag inte är.

Bild: Boubat

Värmande ord

Jag missade tåget och stod frysande fantiserandes om en varmluftsfläkt under jackan, föga anandes att värmen annalkades längre bort på gatan. Den tjugoåriga tjejen stegade upp på plattformen med bestämda steg. Högljutt rapade hon ur sig långa eländiga haranger; Jag fattar inte hur folk kan bo här, det här är ett jävla pisställe! Containrar överallt på varenda jävla trottoar! Det är ett jävla horungeställe, jag tänker aldrig mer sätta min fot här igen! Dessutom är alla som bor här också jävla horungar! Jag höll på att ramla ner på spåret. Kinderna började blossa av indignation och drömmen om värmefläkten var som bortblåst, jag lossade på halsduken och kände hur klänningen blev fuktig under armarna.
Jag har svårt med fula ord och svordomar, det liksom pirrar i tårna och kryper i skinnet när det blir för mycket. Värst är det när min lillasyster svär, då skär det som naglar mot en griffeltavla i öronen. Men å andra sidan finner jag det magstarkt att hon överhuvudtaget vuxit upp, när hände det? Nu har hon dessutom gift sig och bor med sin man i en förort. Jag antar att det är dags att släppa taget.

Bild: Lisette Model

Jaha

Min pappa är som han är, han kommer aldrig att förändras. På det sättet är han nog det mest konstanta i mitt liv. Eftersom han saknar just förmågan att förändras är han också ensam och ledsen. Oftast kan jag inte göra något åt det, för det inte är mig han söker. Men på söndag är det fars dag och jag känner hur det kliar i kroppen av en kombination av snälldottersjuka och upphetsning över att jag faktiskt skulle kunna göra honom glad just den här dagen eftersom att det är precis det han förväntar sig. Jag ringde och efter sedvanliga artiga fraser frågade jag, har du något speciellt för dig på söndag kväll? Alldeles uppenbart hade frågan en väldigt gissningsbar fortsättning. Nja, började han, jag tänkte att det skulle vara en jättebra fars dagpresent om din Storasyster ville bjuda mig på middag. Jaha, det var det. Nu kliar det inte längre.

Bild: Edward Hopper

Har någon sett mina vingar?

När jag var liten kunde jag flyga. Jag flög alltid på natten när alla sov, spände lårmusklerna och hoppade. Svävandes precis under taket tog jag mig runt i huset genom att veva med armarna som att jag simmade. När jag blev trött vevade jag mig tillbaka till mitt och Es rum och somnade. Ibland öppnade jag fönstret i barnkammaren, plockade upp några dockor och flög ut för att leka. Det var så bra att kunna flyga när man behövde smyga. Jag hade glömt bort att jag kunde flyga. Jag förstår inte hur jag kunde glömma det, känslan av att allt var möjligt, att jag hade något som ingen annan hade.