Högmod är min käraste synd

Ibland när jag bara går omkring och är kan ett infall plötsligt göra sig hört och pockande kräva att något ska berättas. En längtan efter ett absurt och oegennyttigt skrivandet fyller upp mig med en känsla av att jag är god, speciell, intellektuell, på det hela taget en behaglig och intressant människa. Självklart skriver jag aldrig något vid de här tillfällena av okontrollerad hybris. Det finns ingenting att skriva, hjärnan är tom så när som på några enstaka skramlande bokstäver. Känslan är en hopkokad sinnebild av hur jag tänker mig att riktiga författare (som tillexempel Jenny Diski) går omkring och känner sig hela dagarna, en idols egenskaper som jag självvådligt applicerar på min egen person. Hur som så brukar mitt huvud krampaktigt ändå försöka komponera något av de ensamma satar som lämnats kvar efter att håligheten bakom tinningarna blåsts tom. Det blir alltid samma sak, inte ens en mening långt. Varje gång vacklar jag omkring i min kletiga pöl jag lånat av Narcissus och plockar upp orden, i fyra dagar… Jaha. Det gör mig galen. Men frustrationen över att inte ta sig längre än till tre korta ord dekapiterar min hybris effektivt och låter mig åter tryggt vandra på medelmåttans gyllene väg.

Bild: John William Waterhouse