Jag tänkte att kanske var jag en av dem som ovetandes gick omkring och dolde en stor talang. En gåva som, om den bara fick chansen, snabbt skulle utvecklas och förvandla mig till ett förvuxet underbarn. Min lilla oordnade men ändå stadigt pulserande estetiska ådra skulle få leda vägen till var i kroppen jag antog mig hysa denna talang. Med en väderpinne i vardera hand slöt jag ögonen och sonderade det innerstas terräng. Aha! Teater! Tänk er, en ung kvinna som stapplande läser sina första repliker, först osäkert sedan med mer och mer känsla. De andra deltagarna och läraren tittar storögt på och nästan kvider av det realistiska framförandet. Men, hur kan hon...? Åh, så bra hon är… Hon är ett underbarn! Talangen visade sig ligga mycket djupt ner och lite väl dolt, så jag tröttnade. Nu ska jag bli lärare istället, en sorts lärar-väderpinne som lyfter fram otaliga talanger i varenda unge hon ser.
Bild: E.O. Hoppé
3 kommentarer:
Lärare minsann! Det pluggar jag också till. Fast egentligen vet jag inte varför, för min teaterådra är så djupt liggande att den nog inte ens existerar. Men kanske vaknar den om man övar. Fast det är läskigt. Men det kanske är det livet handlar om after all.
Man behöver nog inte veta varför, i alla fall inte nu. Mina anledningar ändrar sig från vecka till vecka men jag räknar med att ha en mer stabil läraridentitet om tre år.
Annars tror jag inte att man måste väcka alla talanger som man får för sig att man har men man ska försöka fiska upp dem om man får ohälsosamma hangups som jag.
Du står i där du står, scenvana behövs, kreativiteten likaså, men också att vara den publik som andra behöver för att göra samma sak. Anne-Marie
Skicka en kommentar