Utanför tullarna

Lördagens Speedway var det inte tal om att missa. Jag arbetade upp ett genuint intresse och gjorde M´s far på gott humör med ingående frågor om sportens alla regler. Min alldeles nyvunna känsla av att befinna mig sida vid sida med landsortsbefolkningen (ingen kan väl mena att Speedway är en blomstrande innerstadssport) bleknade fullständigt ikapp med sportens utdragna tävlingsregler. I pausen mellan det sista heatet och A-finalen ändrades plötsligt musiken i högtalarna runt banan. Jarvis Cockers brittiska poprock fick de röd- och vitmålade polska supportrarna att dansa på läktaren, om man tittade noga kunde man se hur de höll knäna tätt ihop och svajade fram och tillbaka precis som Jarvis. En och en gick förarna fram till de lättklädda tjejerna för att välja gul, vit, blå eller röd bana medan den sista versen slungades ut över Prag; Sing along with the common people, sing along and it might just get you thru'. Laugh along with the common people. Laugh along even though they're laughing at you and the stupid things that you do. Jag veknade, frågade L om det inte var dags att preparera den söndersladdade banan och tänkte att hundutställning i Västerås inte var så dumt i alla fall som söndagssysselsättning.