I ett meddelande skrev jag utan vidare verklighetsförankring att döden på något sätt kändes närmare än vad den brukar. Min dramatiska dödsinkännande själ visade sig ha något så creepy klärvoajant som en fungerande intuition. På tunnelbaneperrongen vid Globen låg en man omringad av gul- och grönklädda människor. Hans skjorta var sönderklippt fram och mot det bara bröstet trycktes två händer kraftfullt och rytmiskt. Utan att höra det så hörde jag hur mannens revben knakade och gnällde under händernas tyngd. Sjukhusserier har invaggat mig i en falsk trygghet om hur sådana här saker ska se ut. Jag som hade hoppats på att vissa mer obehagliga erfarenheter skulle kunna göras genom rutan. Bild: Weegee
3 kommentarer:
Jag vet att det låter så banalt men jag älskar din blogg.
"You got eyes" ♡
Visst följer jag dig på twitter?
Tack Jenny! Det betyder väldigt mycket.
Jag vet knappt vad twitter är. Är det något jag borde skaffa mig?
Jag förstod nyss att jag misstagit mig.
Det är en mikroblogg. Nä det borde du inte, det är roligt i bland men man får välja sina arenor.
Skicka en kommentar