J har med sitt superba inlägg väckt minnen till liv. En av de fina saker som kommer av barndomsvänner är hur vi delar upplevelser och därmed möjligheten att samtala om de olika minnen samma händelser skapat.
Med hjälp av ett bandat avsnitt av Jane Austens Stolthet och fördom bankade pappa in de rader som han koleriskt beordrade skulle bli mitt och mina systrars ledord; vi ska badda varandras såriga hjärtan med systerskapets balsam. I kör upprepade vi meningen medan pappa spolade bandet fram och tillbaka tills orden etsat sig fast långt in i reptilhjärnan. I fjol var pappa sjuk en tid och behövde ständig tillsyn. Efter att ha portionerat ut nattens piller frågade jag om han mindes systerskapets ledord. Han såg förvirrad och trött ut och bad mig att förklara vad det var för systerskap jag talade om. Jag kunde inte svara. Det blev med ens så uppenbart att E’s avståndstagande, Ma’s självupptagenhet och min barnsliga sårbarhet hade fått balsamet att härskna. Jag önskar att J hade varit med mig då för ett år sedan, så att vi kunde ha olika minnen tillsammans nu.
Bild: Sally Mann
4 kommentarer:
Det är märkligt hur rotade de där orden blev också hos mig. Jag kände på mig att du kände likadant. Jag tror att det fanns en plågsam kontrast i det där nästan tvångsmässiga inpräglandet och ordens verkliga mening som liksom rotade sig. Det är sliskigt vackra ord, men de skaver banne mig. Och sedan kändes det märkligt att skriva runt ett minne som kändes så mycket ditt. Jag är glad att det födde ett systerinlägg, du allra käraste syster!
Jag kan tänka mig att det rotade sig så eftersom att det var så olikt pappa att använda sig av ord på det där sättet. Det blir på något sätt sorgligt att han inte kunde förmedla sin egen upplevelse av ordens vikt och betydelse på något annat sätt än att trycka ner det i våra halsar.
Ni två - jag förstår inte att orden kommit ur den munnen... det passar sig inte - och jag undrar om det inte är två kvinnor som ska säga så till varandra. A-M
En erfarenhet jag gjort senare i livet är att de delade upplevelserna ändå skiljer sig . Vi bakar ihop och fokuserar på olika saker så även om vi var där tillsammans så har vi olika minnen, det är en sån sak som bekymrar och stör. Vem minns det rätta? Hur var det egentligen...Det finns inget rätt inget fel, ingen vinner.
Skicka en kommentar