Grattis i efterskott!

Jag har försummat bloggen och har nu dåligt samvete. Bloggen är något levande och eget som borde behandlas med respekt och ömhet precis som mina blommor, mina väskor, och de byggnader som delar min vardag. De finns i mitt liv och får egenskaper, namn och känslor genom sin blotta existens vid min sida. Så precis som i morse när jag bytte handväska och lät ett lypsyl ligga kvar i botten, för att väskan inte skulle bli fullt så övergiven, måste jag nu gottgöra bloggen en missad födelsedag. Bloggen älskar ord och är ord. Presenten blir därför ovanliga och pirriga ord som inte använts förr; jag är med barn.

Mycket smakar gott, mindre smakar mer

Mammas första möte med M’s föräldrar gick i stort sett smärtfritt förutom två informationsmissar. Jag glömde att min skira, politisikt korrekta familj ofta behöver vägledning för att undvika andnöd i vissa situationer. Mormor borde ha varnats för M’s pappas oförbehållsamma kärlek till gamla personer och hans tvångsmässiga skämtande. Jag borde också förberett min familj bättre på den olssonska klanens outtröttliga lust att medvetet provocera och debattera. Mammas nya kille var också med, vi bodde alla nio under samma tak och jag var den minsta gemensamma nämnaren in the potpourri from hell. Inte för att det var direkt helvetiskt utan mer så att alla var så fantastiskt fascinerande omaka.

Bild: Jan Steen

Stenporr

M är väldigt lyhörd, han förstår att man inte slutar titta på stenar bara för att geografikursen är slut. Upp från källaren kom så en stensamling från Australien.

Tillämpning av nya geografiska kunskaper

Jag är glad att blommorna på balkongen klarat sig så bra trots den senaste veckans temperatur á la polarklimat. Och jag är glad att jag lärt mig om olika klimattyper så jag kan ge den satans farsoten ett namn.

Bild: Nordkap och vante

Amerikabreven del 2 eller Guldet blev till sand

Han sträckte fram en kallsvettig hand med hjälp av en arm som bara verkade löst fastsatt på den seniga kroppen. Hans långa hals slutade tvärt vid ett litet runt huvud och ansiktet log utan att kunna dölja den utmattade personen bakom. Han skulle ge sig iväg när jag kom men han somnade ideligen över sin fransk-engelska parlör. G försäkrade honom om att han inte störde vårt tentapluggande om han la sig en stund ovanpå den bäddade barnsängen. En timme senare smög han ut ur rummet, knäppte jackan ända upp i halsen och frågade G om det var kallt samtidigt som han drog på sig ett par nyputsade skor. It was very nice to meet you. I hope we will meet again. Han levererade fraserna prefekt. Om jag inte hade tjuvkikat i den lilla parlören och sett bilden på två konverserande män i tropikhattar hade han kunnat lura mig att fortsätta prata engelska som han inte skulle förstå. Så gick han för att möta upp de andra papperslösa som inte heller kan åka hem tomhänta.

Att vara behövd är att bli sedd

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med det där pirret. M jobbade sent, Tracy Chapman var den första jag fick syn på.
Så det är så här det känns när pengar plötsligt förvandlas till självkänsla? I’ll revel in their attention, and mountains, oh mountains o’ things. Hans röst darrade när han berättade om banken som inte idkade välgörenhet i kristid. Åh! Jag kreverar av kriminell tillfredsställelse! Finally the tables are starting to turn, talkin’ bout a revolution. Hans röst låter så annorlunda, den låter som blottad strupe. Mina egna ord låter stumma som ärtpåsar mot plastgolv, som överlägsen filantropi och revansch. Love is hate, war is peace, no is yes, and we are all free.

Bild: Lillian Bassman

Allt går att motivera

Jag röker för att jag kan, för att det gör mig mindre malplacerad i mitt liv som småbarnsförälder utan småbarn.

Bild: Botero

Hon lever på luft och kärlek

I går lämnade vi av en hammock hos mamma, det tog ungefär sju minuter. Hon kramade mig fem gånger, strök mig över kinden fyra gånger och sa att jag var söt två gånger. Trots att hon blivit så smal det senaste året såg hon sprickfärdig ut, jag kan nästan svära på att jag såg lite kärlek rinna ut ur ena örat innan hissdörren gick igen efter henne. Jag har inte träffat honom än men jag kan ju inte annat än gilla honom skarpt.

Bild: Doisneau

Konstvärk

De svarta väggarna och den fuktiga värmen av alltför många kroppar på ett alltför litet utrymme gjorde säkert sitt för att framkalla yrseln och illamåendet. Videon från Liljeholmsbron gick i en loop, fötterna som spjärnade mot biltaket blev prolog till jackan som träddes på kalla armar för att nästan direkt krängas av, plockas upp, ramla av och hängas på igen. Att titta på inspelningen och veta att hon hela tiden visste att det inte var på riktigt medan andra oroligt följde hennes varje rörelser gjorde mitt hjärta beklämt och förvirrat.

Bild: Helmut Newton

Vad ny kunskap kan göra med en

Jag hade några sedlar i plånboken som kunde blivit en del av ett par skor, men det blev stenar istället. Arton olika mineraler och bergarter snyggt uppdelade i numrerade fack. Muskovitglimmer är en favorit, det fantasieggande namnet föder drömmar om Moskva och kalla kvällar framför kakelugnens luckor.

Bild: Karin Mamma Andersson

Måste vi verkligen ha fler män i skolan?

Den biträdande rektorn på skolan jag besökte idag lyckades på något outgrundligt sätt väcka ont blod hos min manlige studiekamrat, varpå denne avbröt fröken biträdande rektor med ett brandtal om sin aversion mot lärares övertid och dess kvinnliga struktur. Han menade att det var symptomatiskt att det var just han som tog upp detta brännheta ämne då han var man och det var ju faktiskt den stora andelen kvinnor i yrket som gjort det kutym att arbeta övertid utan lön. Ge mig styrka!

Lite väl lyckad barnpsykologi

Fröknarna på dagis, min bästa vän, min storasyster och min mamma, det vill säga hela min värld. Alla var de eniga om att snor som drogs in i näsan istället för att snytas ut i en näsduk fastnade i bihålorna där det till slut skulle komma att tränga bort hjärnan. Det här är den barndomslögn jag haft mest problem med att skaka av mig. Ingen har någonsin dementerat uppgifterna och deras ord står mot min egen begränsade erfarenhet, således tar jag det säkra före det osäkra. Så om ni ser ett miffo på tunnelbanan eller kanske i affären som plötsligt sträcker på halsen och låter näsan peka rakt mot taket så är det bara jag som inte har några näsdukar med mig i dag heller.

Bild: Frederic Leighton

Jag diskar inte utan vacker utsikt

Det är tur för M att vi har ett så underbart träd utanför köksfönstret.

Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja

Nytt mod är repat efter fjolårets totala balkongfiasko, allt är förberett för en strålande säsong. M sover på soffan och jag fantiserar om hur jag kommer trona på terrassen likt en blomstrens Esmeralda, exotisk och underskön. I ett försök att levandegöra balkongen i väntan på den stundande prakten har jag införskaffat en förtjusande agapadda i plast, i full storlek härskar den tillfälligt över den gräsgröna mattan.

Bild: Gustave Clarence Rodolphe Boulanger

Som en filmstjärna

Ibland tog pappa med sig mamma på affärsmiddagar. Mormor kom och lagade pannbiff med stekt lök så att mamma kunde ägna sig åt sin toalett. Hon fönade håret och de tre ringarna på höger ringfinger dansade fram och tillbaka. I en av ringarna fanns mitt namn snirkligt inristat, det gick bara att se om ringen togs av. Mamma hade den alltid på sig men jag visste att mitt namn hoppade omkring tätt mot hennes smala finger. Ur en korg i garderoben plockade hon fram ett par släta blanka handskar och en alldeles ny förpackning strumpbyxor av den sort som skimrar när ljuset faller på dem. Utan att jag frågat förklarade hon att strumporna var alldeles för dyra för att riskera att repas av de röda naglarna. Om det var en verkligt fin middag tog hon fram klänningen med svart rynkad överdel och blommig fladdrande kjol. Toppens breda urringning visade nyckelbenen och smet åt ända ner till höften där kjolen böljande tog vid. Från pianopallen kunde jag sitta och se på, utan att vara i vägen, hur hon la makeup och satte pärlhalsbandet runt halsen. När allt var klart sprutade hon försiktigt Lancômes Trésor på handleder och hals, hon vände sig mot mig och frågade hur hon såg ut.

Min skådespelarkarriär

Jag tänkte att kanske var jag en av dem som ovetandes gick omkring och dolde en stor talang. En gåva som, om den bara fick chansen, snabbt skulle utvecklas och förvandla mig till ett förvuxet underbarn. Min lilla oordnade men ändå stadigt pulserande estetiska ådra skulle få leda vägen till var i kroppen jag antog mig hysa denna talang. Med en väderpinne i vardera hand slöt jag ögonen och sonderade det innerstas terräng. Aha! Teater! Tänk er, en ung kvinna som stapplande läser sina första repliker, först osäkert sedan med mer och mer känsla. De andra deltagarna och läraren tittar storögt på och nästan kvider av det realistiska framförandet. Men, hur kan hon...? Åh, så bra hon är… Hon är ett underbarn!
Talangen visade sig ligga mycket djupt ner och lite väl dolt, så jag tröttnade. Nu ska jag bli lärare istället, en sorts lärar-väderpinne som lyfter fram otaliga talanger i varenda unge hon ser.

Bild: E.O. Hoppé

Utanför tullarna

Lördagens Speedway var det inte tal om att missa. Jag arbetade upp ett genuint intresse och gjorde M´s far på gott humör med ingående frågor om sportens alla regler. Min alldeles nyvunna känsla av att befinna mig sida vid sida med landsortsbefolkningen (ingen kan väl mena att Speedway är en blomstrande innerstadssport) bleknade fullständigt ikapp med sportens utdragna tävlingsregler. I pausen mellan det sista heatet och A-finalen ändrades plötsligt musiken i högtalarna runt banan. Jarvis Cockers brittiska poprock fick de röd- och vitmålade polska supportrarna att dansa på läktaren, om man tittade noga kunde man se hur de höll knäna tätt ihop och svajade fram och tillbaka precis som Jarvis. En och en gick förarna fram till de lättklädda tjejerna för att välja gul, vit, blå eller röd bana medan den sista versen slungades ut över Prag; Sing along with the common people, sing along and it might just get you thru'. Laugh along with the common people. Laugh along even though they're laughing at you and the stupid things that you do. Jag veknade, frågade L om det inte var dags att preparera den söndersladdade banan och tänkte att hundutställning i Västerås inte var så dumt i alla fall som söndagssysselsättning.

Ingenting utan någonting

I ett meddelande skrev jag utan vidare verklighetsförankring att döden på något sätt kändes närmare än vad den brukar. Min dramatiska dödsinkännande själ visade sig ha något så creepy klärvoajant som en fungerande intuition. På tunnelbaneperrongen vid Globen låg en man omringad av gul- och grönklädda människor. Hans skjorta var sönderklippt fram och mot det bara bröstet trycktes två händer kraftfullt och rytmiskt. Utan att höra det så hörde jag hur mannens revben knakade och gnällde under händernas tyngd. Sjukhusserier har invaggat mig i en falsk trygghet om hur sådana här saker ska se ut. Jag som hade hoppats på att vissa mer obehagliga erfarenheter skulle kunna göras genom rutan.

Bild: Weegee

Högmod är min käraste synd

Ibland när jag bara går omkring och är kan ett infall plötsligt göra sig hört och pockande kräva att något ska berättas. En längtan efter ett absurt och oegennyttigt skrivandet fyller upp mig med en känsla av att jag är god, speciell, intellektuell, på det hela taget en behaglig och intressant människa. Självklart skriver jag aldrig något vid de här tillfällena av okontrollerad hybris. Det finns ingenting att skriva, hjärnan är tom så när som på några enstaka skramlande bokstäver. Känslan är en hopkokad sinnebild av hur jag tänker mig att riktiga författare (som tillexempel Jenny Diski) går omkring och känner sig hela dagarna, en idols egenskaper som jag självvådligt applicerar på min egen person. Hur som så brukar mitt huvud krampaktigt ändå försöka komponera något av de ensamma satar som lämnats kvar efter att håligheten bakom tinningarna blåsts tom. Det blir alltid samma sak, inte ens en mening långt. Varje gång vacklar jag omkring i min kletiga pöl jag lånat av Narcissus och plockar upp orden, i fyra dagar… Jaha. Det gör mig galen. Men frustrationen över att inte ta sig längre än till tre korta ord dekapiterar min hybris effektivt och låter mig åter tryggt vandra på medelmåttans gyllene väg.

Bild: John William Waterhouse

Människor emellan

Inget stör mig så som vibrationer från en annan människas tvångsmässigt darrande ben. Skakningarna sprider sig i deras dallrande kroppar, fortplantar sig ner i deras säten, springer vidare i sätets konstruktion som mikroskopiska myror bärandes väldiga vikter på jakt efter min sits. Där letar sig skälvningarna fram till mitt hälsosamma kvinnohull och får lår, gäddhäng och bröst att ofrivilligt göra små rytmiskt spastiska hopp.

Bild: Bruce Davidson

Ungefär en långsam kaffekopp efter Stokksund

Att låta resan förbli en resa under hela semestern gjorde min tids- och platsuppfattning till en behaglig förvirrande röra.

Den svenska fakiren

Med bara en tunn sjal om mig sitter jag nu här alldeles loj och perplex. I handen har jag ett sådant där genomskinligt köpepåskägg vars innehåll mekaniskt förs in i munnen som öppnas och stängs, öppnas och stängs. Ryggen värker och bränner på ett behagligt sätt och jag tror mig ha funnit min nya drog. Aldrig förr har jag så effektivt kunnat låta huvudet fyllas av ingenting. Det vill säga om man med ingenting menar den ständigt föränderliga smärtan av 6000 taggar som pressas in i ryggen.

Din dumma sill

Idag måste jag vara försiktig. Är man lätt lurad till månen måste man hålla i hatten en dag som den här. Förra året blev jag enormt upprörd över att Skistar skulle täcka över hela liften och nedfarterna i Hammarbybacken med reklamförsett glas. På sommaren skulle den växthusliknande anläggningen användas till att odla druvor i.
Nu ska jag äta min dinkelgröt med ett mycket kritiskt öga på tidningen, antagligen kommer jag välja ut fel artikel för skämtet. Jag är lustigkurrens dröm.

Hurtigruten

Vi börjar i Bergen sen åker vi norrut, upp, upp, upp. Förbi Lofoten ända till Kirkenes. Jag tror att det kommer att bli fantastiskt!

Om man inte vet så är det skönt att någon annan vet

Jag tog med mig min mage till husläkaren idag. Varje gång jag går till doktorn vill jag att de ska hitta något fel. Inget allvarligt, bara ett namn och en uppenbar orsak till det obekväma, något som gärna går att matcha med en lika uppenbar medicin. Men så är det ju aldrig. Det ska tydligen bli bättre när jag inte är så stressad längre; men jag är ju inte stressad! Den grundliga unga läkaren svarade att jo, så var det nog ändå, jag var snäll och sa inte emot igen. När jag gick hem tänkte jag på läkare som en auktoritet i mitt liv och bestämde mig för att tro på dem. Alltså; jag och min mage är stressade men det kommer att gå över när allt (vad är oklart) har lagt sig.

Bild: Gunnar Smoliansky

Söndag

För det mesta passerar de vardagliga orättvisorna förbi utan vidare uppståndelse som en väl integrerad del av livet. Stora dyra julklappar, långa lockiga hårsvall, bra betyg, förstående föräldrar och roliga arbeten. Men ibland tycks orättvisehjulets fart saktas ned när universums orättvisor blir för uppenbara och grymt slående. Då försöker jag bara andas tills hjärnan hittar en annan väg och ett annat sätt.

Igår satte mina systrar magarna mot varandra och spred ut alla våra gamla bebiskläder på vardagsrumsmattan för att sedan dela upp dem mellan sig. När den sista sparkdräkten vikts ihop blev de varse mig igen och såg osäkert på mig. Du kommer ju få alla kläder sen, sa E försiktigt. Ma hakade på och menade att min magkatarrskräkning natten innan faktiskt kunde vara tecken på något annat. Det var vänliga men tafatta försök och jag koncentrerade mig på att andas.

Bild: David LaChapelle

Historisk dramatik

Den som inte var intresserad av stadsmuseets reproduktion av vädersolstavlan kunde istället låta sig roas av den mer eller mindre diskreta tvekamp som pågick mellan museets guide och vår föreläsare från universitetet. Kraftmätningen kulminerade framför en modell av slottet Tre kronor då guiden exalterat beskrev den gåva/krigsbyte från Prag i form av ett lojt och tamt lejon som drottning Kristina haft på slottet. Min föreläsare, den lilla alldeles runda tant L, lutade sig mot mig så att den brunfärgade pagen flöt samman med min egen brunfärgade page. I en alldeles för hög viskning stötte hon dolken i den dåligt pålästa guiden; År 1754 om jag får be, inte 1753. Men man kan ju inte rätta allt, inte sant? Guiden fortsatte att gestikulera vilt och försökte med ordlekar få oss att förstå att Jakob De la Gardies slott hette Makalös. Efter en stund frångick jag min princip att inte spela med i sådana där lekar som gör en så mycket dummare än vad man är och sa; Makalös! Vilket L med glädje såg som en kunskap som vittande om ett stort intresse för släkten De la Gardie och drog hastigt med mig bort från gruppen för en separat visning av Makalös söndervittrade statyer.

Bild: Magnus Gabriel De la Gardie och hans maka Maria Eufrosyne, syster till Karl X Gustav, målade av Hendrick Munnichhoven.

Vad är det för fel på målade väggar?

Just nu tänker jag mycket på tapeter. M’s favorit är en fototapet med ett flygplan modell äldre på. Min favorit är storblommig tapet som går i rosa, beige och grönt ur ELLE’s kollektion.
Jag försöker tänka ut en tapet som kan förena de två ytterligheterna. Galna bilder fladdrar förbi i sällskap med den tapet pappa berättade om igår på lunchen och som han redan bestämt att han ska ha i den lägenhet han föresatt sig att köpa för de pengar som ännu inte finns. Kanske är det bäst att de där imaginära pengarna förblir imaginära så jag slipper söndagsmiddagar omgiven av tapeter i skinn.

Bild: Hopper

Har någon sett min midja?

Efter ett halvår i en fysiskt inaktiv skolbänk och tre månader utan snus har vågen nu nått oanade höjder. Om det inte vore för den gnagande känslan av att jag gör något förbjudet så skulle jag inte bry mig nämnvärt om hur kläderna smetar åt allt tajtare kring magen, brösten och låren. Jag bara väntar på att någon okänslig jäkel ska uppmärksamma viktökningen snart. Då måste jag erkänna mina kilon även utanför min egen lilla värld, och kommer därmed förväntas att göra något åt dem. För ni känner väl själva hur oerhört provocerande det är i det här hälsohetsande samhället att lugnt låta händerna krama sina bilringar utan minsta ansats att påbörja en atkinsdiet eller täcka över spegeln.

Bild: Botero

Hej, du sociala kompetens!

Jag har råkat i tyst fiendskap. Till en början var det bara hennes provocerande ointresse för våra föreläsare som gjorde att jag överhuvudtaget uppmärksammade henne. Men nu har så upprörande företeelser som lukt och rörelse trätt in på arenan och tagit vårt ickeförhållande till nya dimensioner. I går tog den hetlevrade svensken i mig överhanden, reserverat lutade jag mig över hennes anteckningsblock och väste vänligt; Du! Sluta skaka på ditt ben, hela bänkraden skakar. Tack!

Mesopotamien tur och retur

Jag läser historia på universitetet nu. Eftersom att vi människor har en förkärlek till kronologiska ordningar börjar vi som brukligt med forntiden. Vår föreläsare påpekade pedagogiskt att den neolitiska revolutionen inte innebar att dragdjur, skäror, utsäde och hjul plötsligt fanns som av gudarna skänkta vid människans lägereld en morgon. Det tog tusentals år för oss att börja bruka jorden och skapa samhällen. Det här får mig att tycka synd om mig själv och alla andra som lever i den här galopperande tiden. Tänk om jag och mormor hade haft samma sorts uppväxt och inte den här muren av teknik mellan oss?

När jag var sex år och min syster fyra år fick vi båda vattkoppor. Jag minns det som att det tog månader att bli kvitt de kliande utslagen. För att mamma inte skulle bli borta från jobbet allt för länge och mormor inte skulle få bältros kom istället en snäll tant från kommunen för att ta hand om oss. Hon hade med sig en hel väska fylld med spel och böcker, hon lagade lunch, serverade saft och förmanade oss att inte klia. När vi var friska packade hon ihop spelen och for hem till några andra sjuka barn.

När mina egna barn en dag sitter och pillar på sina vattkoppor ska jag berätta om hur det gick till när mamma var liten och sjuk. De stackars barnen kommer få en än mer förvirrad tidsuppfattning än vad jag redan har. De kommer tro att tjugofem år är en mycket lång tidsperiod och de kommer aldrig fatta att en revolution kan pågå i tusentals år.

Bild: Salvador Dalis Soft Watch at Moment of Explosion

Behagliga accessoarer

Vi hade tagit en promenad för att jag skulle få röka en cigg (vilket jag bara får om jag bjuds). På vägen tillbaka pekade han mot sitt nyrakade huvud. Jag lever här uppe. Annars går det inte, annars skulle jag varken kunna sova på min pappas soffa eller steka 500 pannbiffar på en förmiddag.

Föregående helg konsumerade jag. Inte en enda sak kan betecknas som livsnödvändig eller ens placeras under kategorin minimistandard. Mitt hem är min borg, och där ryms alla mina saker. Amen. Med M på toppen av det ihopsamlade materiella berget är jag trygg och lycklig. Dock önskar jag ibland att jag kunde leva mer där uppe (pekar mot mitt nyfönade huvud), då skulle jag inte behöva oroa mig för världsliga ting som kuddar, böcker, papper, pannbiffar, tapeter, soffor, pryttlar och bränder.

Bild: Duane Hanson

De har slutat växa nu

När jag var tolv, tretton år och hade kommit in i puberteten på allvar blev jag plötsligt insläppt i den förkvinnliga gemenskapen som utgjordes av min äldre syster och hennes kompisar. De var några av de populäraste tjejerna i hela högstadiet och gjorde ingen hemlighet av att de tips och råd jag gavs och anmodades att följa var tonårslivets heliga graal. I sjätte klass hade jag c-kupa och de bedömde att det var hög tid att införskaffa min första push up-behå. Det blev två stycken, en svart och en vit, båda försedda med lika delar kliande spets och knölig stoppning. Jag förstod så mycket att det var bäst att använda dem annars skulle jag aldrig socialiseras in i det där spelet som då tycktes livsviktigt. Som tur var fortsatte brösten att växa i snabb takt och snart kunde jag med gott samvete låta mamma ärva de förhatliga behåarna. Fortfarande är jag lite ängslig när jag träffar min systers vänner och deras likar; Är det ute med lugg? Är min pojkvän tillräckligt snygg? Har jag för mycket rouge nu igen? De menade säkert väl men det var ingen lek att låta sig drillas sådär för att passa in som en välskuren pusselbit i ett pussel jag aldrig riktigt förstod.

Bild: Helmut Newton

Filmens behållning

Vi skulle ha hörts av i helgen för att bestämma tid för lunch. De där luncherna mitt i veckan får mig alltid att känna mig som en pappas affärsbekanta. Sittandes bland andra viktiga människor som lämnat kontoret för ett snabbt och effektivt näringsintag blir jag och pappa likadana. Om jag kommer någon minut försent har pappa redan betalat för buffén och plockat fram tallrikar och bestick åt oss, som för att minimera händelsens tidsupptag.

Jag såg The Wrestler häromdagen, den berörde mig mer än vad filmer vanligtvis gör. I försöket att dissekera känslan som dröjt sig kvar framkom insikten att the Wrestler är pappa. Den enda skillnaden mellan dem är egentligen bara att de ägnar sig åt olika sysselsättningar. Ett dåligt samvete gnager i mig, jag kände ömhet och förståelse för the Wrestler men tycker mest att hans avbild i min svenska förortsvärld är dum, knäpp, oförstående och egoistisk. Jag vill kunna känna samma sak för pappa, oförfalskat och utan gamla oförätter närvarande. Jag vill se en film á la The Wrestler med min pappa i huvudrollen.

Blir man inte galen på sig själv så blir någon annan det.

Jag är understimulerad och avaktiverad. Jag bidar min tid och hoppas på att någon hjälper mig och löser upp min frustration. I väntan på fåfäng uppmärksamhet och interaktion gör tyvärr min egen löjlighet sig påmind. Det är bättre att bli sentimental å andras vägnar än fylld av hopplöshet inför sin egen otillräcklighet, så jag lyssnar på låt efter låt ur Andrew Lloyd Webbers musikal Fantomen på operan.

Nu

Jag bygger nytt bo och håller mina första stapplande lektioner. Alltså uppfinner jag mig själv på nytt.

Bild: Magritte

Som i ett nötskal

Läste ni Amanda Svenssons artikel i DNs kulturdel i söndags? Jag fann henne vara väldigt på pricken. Illustrationerna som pulicerades med texten ger mig gåshud, de är skrämmande, fascinerande och underbara på samma gång.








Bilder: Stina Wirsén

H som i hur

Den sjätte november 1938 fick Herschel Grynszpan i Paris ett brev från sina föräldrar. De hade deporterats till Polen och berättade om vedermödorna de alla fick utstå. Blott sjuttonårige Herschel tog brevet och gick raka vägen till den tyska ambassaden i Paris. Väl där dödade han den förste han mötte, tjänstemannen Ernst vom Rath. Kristallnatten. Den nittonde april 1939 sattes H på tåget från Berlin till Stockholm.

Ikväll efter den tidiga middagen sitter vi i soffan. H är liten och hopsjunken, då och då vänder hon sig mot fågelburen vid sidan av soffan och småpratar med Polly. Jag lär mig att sticka på nytt och hör H berätta om den där sista gången hon såg sin mamma. Gripande föreläsningar, levande läroböcker och biografier till trots har jag aldrig känt mig mer sammankopplad med historien.

Systerskapet är dött, länge leve systerskapet!

J har med sitt superba inlägg väckt minnen till liv. En av de fina saker som kommer av barndomsvänner är hur vi delar upplevelser och därmed möjligheten att samtala om de olika minnen samma händelser skapat.

Med hjälp av ett bandat avsnitt av Jane Austens Stolthet och fördom bankade pappa in de rader som han koleriskt beordrade skulle bli mitt och mina systrars ledord; vi ska badda varandras såriga hjärtan med systerskapets balsam. I kör upprepade vi meningen medan pappa spolade bandet fram och tillbaka tills orden etsat sig fast långt in i reptilhjärnan. I fjol var pappa sjuk en tid och behövde ständig tillsyn. Efter att ha portionerat ut nattens piller frågade jag om han mindes systerskapets ledord. Han såg förvirrad och trött ut och bad mig att förklara vad det var för systerskap jag talade om. Jag kunde inte svara. Det blev med ens så uppenbart att E’s avståndstagande, Ma’s självupptagenhet och min barnsliga sårbarhet hade fått balsamet att härskna. Jag önskar att J hade varit med mig då för ett år sedan, så att vi kunde ha olika minnen tillsammans nu.

Bild: Sally Mann

Konsten att raljera som en ångvält

Min lärare på den här kursen häver ur sig så grova generaliseringar och antaganden att jag mestadels sitter stum av indignation. Hu så han provocerar mig! Idag när jag precis vaknat upp efter en period av intensivt tecknande av blomrankor i blockets marginal hörde jag honom prata om artefakter och vidare om miniräknarens inverkan på hur vi ser på räkning. Plötsligt svävade han iväg till sitt lokala konsum; det är ju tack vare miniräknarna de kan sitta där bakom kassan och bara svisch, svisch dra såhär, inget tänk alls. Den hårt extraknäckande kassörskan i mig vred sig som masken på kroken. Han backade på sitt gubbiga antisätt genom att överlägset medge att han var lite elak. Jag återhämtade mig lagom till att höra den här märkliga mannen snabbt och utan samvete halshugga alla vuxna som läser fantasy; vad är det för människor som läser sånt! Det kan ju knappast vara bildade människor som fortfarande läser sagor! Fördomarna och generaliseringarna trycks upp i ansiktet så till den milda grad att jag misstänker att det är frågan om någon experimentell undervisningsstrategi.

Hej hand, hej kropp, hej själ!

Ett handslag är oftast bara ett handslag. Men så finns det de där människorna som liksom griper tag i hela ens kropp fast de bara fått en hand till låns. Jag skakade inte hand idag, jag blev handskakad. Det berodde nog lika mycket på min förvåning över mannens uppriktiga glädje över att se mig i sitt klassrum, som det faktum att han skakade hand på det där alldeles bortglömda intima sättet med båda sina händer om min hand.

Bild: Edvard Hopper

Är det månne en rumba?

Jag försöker lära mig att åka långfärdsskridskor. Min åkning påminner mer om någon sorts egensinnig dans.









Hör ni musiken?